En femtedel av Sveriges befolkning lämnade landet i samband med utvandringen till USA. Utvandrarna var av olika anledningar missnöjda med förhållandena i hemlandet och trodde på större lycka på andra sidan Atlanten.
Under den andra stora vågen var det mest Chicago och Seattle som lockade. Det anses att det var svenskarna som byggde Chicago och i delstaten Washington finns det nu 600.000 invånare med Skandinaviska rötter.
Läs Olle Wästbergs ”vykort” från landet ”over there”.
https://www.svd.se/platserna-dar-sverigebilden-lyfts-fram
Det var således ungefär lika många procent av befolkningen som utvandrade (pga fattigdom, svält och annat elände) som antalet svenskar som kan tänka sig att rösta på det stora bruna partiet, individer som knappast svälter men som skyller allt annat elände på invandringen.
Skulle inte staten kunna hyra in ett antal Atlantångare med plats för dessa missnöjda människor? De kan ju söka lyckan i ”rostbältet” eller i t.ex. Georgia, områden som präglas av rasism och ”working poor”, dvs missnöjda fattiga och lågutbildade vita arbetare.
Om Trump tar emot dem med öppna armar låter jag vara osagt, men att få 2.000.000 nya meningsfränder är inte precis fy skam.
I Harrisons historia i söndagens SvD skriver denne:
Det är ett deprimerande fenomen, som möter oss så fort vi studerar attityder till främlingar i historien. Innerst inne tycks vi ha en liten ilsken hembygdsrasist inom oss, en lokalpatriot som misstror allt hon inte känner igen, allt som inte är hemtamt. Fenomenet är globalt. Det räcker med en snabb analys av rättegångsmaterial från valfritt land för att blodigast möjliga konsekvenser av vardagsxenofobin skall uppenbaras.
Fast innerst inte tror jag inte illa om de flesta av de som tänker rösta brunt. Men det skadar inte att vara påläst. Gellert Tamas bok ”Det svenska hatet” rekommenderas. Om fler läser den boken kanske det räcker att hyra in en Blekingeeka för transporten över havet. Foto Wikipedia:
Bengt Rahms blogg 