Bengt Rahms blogg

De flesta uppfattar tiden som en rörelse från dåtid till framtid, men vid närmare eftertanke hopar sig frågorna. I vilken mening eller form finns tiden, om den alls existerar? Har den en början och ett slut? Är den cirkulär eller linjär? Rör vi oss genom tiden eller är det tiden som strömmar förbi oss? Är den alla de ofattbart många irreversibla processer som pågår i riktning mot allt högre entropi? Är nuet i själva verket en hallucination?

https://www.svd.se/a/pBrkdo/anders-mathlein-om-jo-marchants-in-search-of-now

Några utdrag ur denna tankeväckande Understreckare:

Att tiden är relativ beroende på hastighet och gravitation är inget vi märker av i vardagen, men relativitetsteorin har av många tolkats som förenlig med idén att alla tidpunkter är lika verkliga, och att inget objektivt tidsflöde därmed finns. Det rimmar illa med vårt perspektiv på tillvaron, som är oupplösligt förbundet med känslan av att tiden går. ”Felslutet ligger i att förväxla vårt perspektiv på verkligheten med verkligheten själv”, skrev filosofiprofessorn Adrian Bardon i boken ”A brief history of the philosophy of time” (2024).

Tiden existerar inte annat än som upplevelse i ett medvetande.

Med tiden som en fjärde dimension kan man föreställa sig ett ”blockuniversum” i vilket alla ögonblick ligger inkapslade. Här är tiden inte ett flöde utan en struktur. Verkligheten ”är” snarare än ”blir”.

Ett antagande som kan dras ur idén om ett blockuniversum är att framtiden är lika fastlagd som det förflutna. Därmed är också den fria viljan en illusion.

För att få eftermiddagskaffe for vi till Vägkyrkan i Husaby. Men i vapenhuset möttes vi av en besökare som pratade om *trettioåriga kriget med den stackars helt unga sommarguiden.

*Viket av dem? Det som den heltokige Donald Trump har startat mot Iran??

Vi flydde fältet och begav oss istället till Idas alldeles utmärkta café. Där kunde man utöver att fika även inhandla jordgubbar från Ivarsgården i Broby. Affärsidkare där är Idas son Karl! Vi har förstått att hela förtjänsten tillfaller denne trevlige lille kille, som även sålde fin spetskål som odlats på Ivarsgården.

Och inne i den numera luftkonditionerade skolsalen kunde man kolla på Afrikakartan, som den såg ut när Missionsförbundet härjade som värst i Kongo

Inköpsförslag är lämnat till Biblo i Lidköping

Vi trodde att Skeby kyrka håller sommaröppet. Så är den inte, men visst är den vacker att titta på. (De två sista bilderna).

Kolbjörn Guwallius bok om sin mormors föräldrars missionsarbete är nästan en egen sanningskommission. Hur mycket visste gemene man om de övergrepp som begicks i Kongo?

https://www.svd.se/a/Gxw47J/recension-vi-kan-inte-resa-fran-barnen-av-kolbjorn-guwallius

Den inleds med en massaker som ägde rum 1906 med de svenska missionärernas goda minne, efter att bland annat Per Olof Wirén blivit attackerad av lokalbefolkningen. Svenska Missionsförbundet, som i dag har uppgått i Equmeniakyrkan, har inte publicerat någon ursäkt om sitt deltagande i koloniseringen, skriver Guwallius i sin epilog, där även ansvariga för kyrkan får komma till tals.

SVT ger oss mer kött på benen:

https://www.svt.se/kultur/recension-vi-kan-inte-resa-fran-barnen-av-kolbjorn-guwallius

Den kritiska bild Guwallius ger av missionsprojektets arrogans och självförträfflighet är lågintensivt blodisande. Speciellt som deras självsyn är så orubbligt belåten. Och den nyanserade bild som växer fram av missionärernas rasism är fascinerande rik och hemsk: från en ömsinthet mot kongoleserna som ett slags barn, över en kristlig nedlåtenhet mot de mindre vetande vildarna, till det rena råa rashatet när det hettar till och missionärerna ser sig tvungna att kalla på beväpnad förstärkning från den omvittnat (och redan i samtiden välkänt) ultrabrutala kolonialmakten. 

Mörkrets hjärta i den här berättelsen är en massaker den 27 oktober 1906 för att styra upp lokalbefolkningen och ge missionärerna arbetsro, som sedan sopats under mattan i Missionsförbundets historieskrivning.

Efter att ha inhandlat färg på Slöjddetaljer i Skara begav vi oss till S:t Olofs kyrkogård i Falköping. Värmen var tryckande och efter en stund gjorde vi en paus i målandet – för att söka oss till Levanten (egentligen namnet på länderna i Östra Medelhavet). Men vår Levant utgjordes av en alldeles förträfflig libanesisk restaurang, belägen på självaste Storgatan https://www.levantgrill.se

Jättegoda libanesiska rätter serverades, inkl dryck, kaffe och köpekaka. Allt för 129 kr (seniorpris). Hur bra som helst🤗

Vi tittade även in i min konfirmationskyrka

När målandet var klart begav vi oss till Ströget (det är hemskt att se alla döda askar i Falköping, som på just Ströget och på kyrkogården. Såga ner träden och plantera nya!!).

Vi gick in på fina Falbygdens museum. Dansband intresserar egentligen inte oss, men utställningen var ändå sevärd. Och smaka på dansbandsnamnet Annagreta Kvarnbergs😂

Väl hemma konstaterade vi att det är gott att bo i en stad som ligger vid ett svalkande innanhav.

Och jag hittade en artikel på nätet om diverse svenska dansband

https://www.hant.se/noje/15-svenska-dansband-som-tagit-ut-stilsvangarna-rejalt/5160382

Vi hade ett tidigt ärende till det kolossala kolossalsjukhuset på andra sidan Billingen. Det gick egentligen på tok för fort där inne och vi lämnade byggnadskomplexet redan 08.10.

På rätt sida om Billingen stannade vi till för att kolla på dahliorna vid Varnhems klosterkyrka.

Vi hade egentligen tänkt kolla på utställningen med Skarakonstnärer i Bladhska Galleriet, men den öppnade inte på flera timmar. Istället fick jag tjuvkika i fönstren

Väl åter i Lidköping hämtade vi en beställd stol på Svenska hem. Jag sa till Anne att vi får räkna med att det kan ha blivit något fel i leveransen.

Och mycket riktigt. När vi öppnade kartongen här hemma visade det sig att vi hade fått fel färg och fel material i sittdynan. Till råga på allt drabbades jag i samma stund av ryggskott!!

Men den där tavlan jag såg i fönstret på Bladhska, den var klart sevärd. För att inte tala om dahliorna i Varnhem

Historien om Andreas Dahl

I samband med dagens första stopp, det vid den så frodiga och vackra öppna trädgården på Storegården i Hangelösa kyrkby, möttes vi av en originell besöksräknare: Tag en sten ur en glasburk, lägg stenen i en annan glasburk. Fåret tittade lite vädjande på oss när vi skulle dra vidare. Ni tänker väl inte välja lamm när ni kommer fram till Olof Månsgården i Kestad? Jag tänker inte avslöja vad vi valde från menyn, men ni kan vara övertygade om att i Kestad slås det definitivt inget vatten i soppan. Vi avslutade utflykten med att vandra Kinnekulleleden åt nordnordost från Österplana kyrka. Jag tror inte att särskilt många vandrar där, men myckenheten av fjärilar talar för att reservatet har höga naturvärden. Och utsikten kan man verkligen inte klaga på!

Västergötlands Fornminnesförening (där undertecknad såklart är medlem) har tilldelat Husabyortens Hembygdsförening årets Kulturarvspris.

Och fika erbjuder denna fina Hembygdsföreningen fredag till måndag nu under juli månad☕️🍪🇸🇪

Uppe på Västerplana kan man smaka på sötbären, men i år är de ovanligt små. Och askskottsjukans härjningar lämnar en sur eftersmak

På hemvägen är det inte fel att bunkra upp med ett antal dovhjortsmackor (på Klostret)

Idag tog vi tåget till Vänerns pärla, dvs Mariestad. Staden ståtar med en egen domkyrka och en ”gammal stad” som är så otroligt fin och välbevarad. Maten kunde vi avnjuta tillsammans med Wilhelm Tham (som försökte angöra en brygga) och fikade gjorde vi på Bäcken, det mysiga café som är beläget ute på den natursköna Ekudden.

Jag tycker mig ha hört trädgårdssångaren varje dag den senaste månaden. Men har det i själva verket handlat om svarthättor?

Sveriges Radio hjälper oss med att ta examen i fågelsångsskolan:

https://www.sverigesradio.se/artikel/6703762