Om detta måste jag genast berätta!!

Tidigare i år fanns det en pappräv i diket i Villalia, precis utanför vårt hus. Några buspojkar (tror vi) hade tagit en av rävarna från Skogshyddestranden och placerat den här. Det gjorde verkligen ingenting för en pappräv skrämmer absolut inte iväg några kanadagäss.

Men nu har räven helt plötsligt ersatts av en ulv i fårakläder, och en oerhört farlig sådan.

Och för den som saknar förmåga att *titta i backspegeln är det måhända lätt att låta lura sig av det ulven har att anföra.

*Den som kan sin historia vet vad det handlar om. Om inte, kolla i den lilla skriften ”Om detta måste jag berätta”.

Stortuta, halvtuta, lilltuta och sömntuta!

Jag läser boken ”Det emaljerade hjärtat” av Bertil Torekull.

Boken handlar om Bertils far som var ingenjör och chef på Kockums Emaljverk i Ronneby.

Om Bertil Torekull (som fick avsked på grått papper 1991, då som chefredaktör på Svenska Dagbladet) : https://sv.wikipedia.org/wiki/Bertil_Torekull

Bertil påminner mig om en företeelse som även präglade min uppväxttid i Falköping.

I Ronneby handlade det framförallt om Bruket (dvs Emaljverket som hade en stor och en liten tuta) men även om Weltings träfabrik och Snickeri och Träs fabrik.

Vad gjordes det då med dessa ångvisslor? Jo det blåstes!!! Utav bara den! Det var som att styrde fabrikstutorna hela staden.

Hämtat ur boken:

Det tutas och blåses och visslas till arbete, till mat och helg men framförallt som en påminnelse om Brukets och de andra fabrikernas makt.

Alla bör skilja på stortuta, halvtuta och lilltuta.

På morgonen blåser stortutan på Bruket, arbetarna börjar sju, Bertils far halv åtta och kontoristerna halv nio. Klockan tolv blåses till lunch som varar till ett, men redan halv ett blåses liksom en halvtutas varning till alla som tagit sig en farlig lur: Seså, jobbet, stig upp! Vid kvart i ett ljuder lilltutan och det är bråttom tillbaka innan portarna stängs och fabriken slukar alla i sin bullriga mage.

Så kommer då – två minuter i ett – lystringstutet, allra minsta tutan: om två minuter ska alla stå på sina positioner knäpptysta och klara att uppfylla kvoten om 20.000 emaljerade kärl/dag. Klockan ett blåser så stortutan och medan den ännu pågår hörs läderfabriken och snickerifabriken falla in med sina småtut – över bygden berättas därmed att, Gud vare tack och lov, hela staden befinner sig i arbete för sin lovande framtid.

Så dresserar Bruket sin stad.

https://digitaltmuseum.se/021016030993/haglunds-rullgardinsfabrik

I min hemstad Falköping handlade det om Haglunds Rullgardinsfabrik. I fabrikens ångvissla blåstes det på liknande sätt – vid arbetsdagens början och dess slut och vid rasts början och slut. Tutandet hördes över hela staden och alla visste vad klockan var slagen. Det rullade uppför Mössebergssluttningen och (om fönstret var öppet) ända in i mitt pojkrum. Var det skoldag var det dags att stiga upp, och ta sig an havregrynsgröten. Och någon sömntuta har jag då aldrig varit!!

Sovit har jag gjort som en kratta, särskilt i ungdomen. Men det kan kanske bero på avsaknad av rullgardin!?

Den sover gott som varken äger ko eller kalv

Det är alltid trevligt att kolla på boskap.

Jag passade på idag när vi hade ett litet ärende upp till Kinnekulle, kopplat till gårdagens fest på Österplana.

De såg riktigt snälla ut (i motsats till de diktaturens kreatur som dyker upp i Rapportsändningarna).

Men jag tror mig veta att den som varken äger ko eller kalv sover bäst.

Och någon e-rakker stut vill man då definitivt inte ha i sin ägo!!

Botan gästas av matkreatören Elin från Billingen och av SurdegsLovisa från Axvall

Idag har vi gästat den trevliga Trädgårds- och Matmarknaden i Botan i Skara. Vi lyssnade på föredrag av Elin från Elins kök på Billingen och inhandlade surdegsbröd och syltkakor (rabarber) av SurdegsLovisa från Axvall. Nu skall vi strax smaka på Lovisas syltkakor, detta hemma hos förrförra helgens bröllopspar, bröllopet där Elins kök hade tillagat den så supergoda vegetariska maten🤗

”En skara kolijox- och salubrindrickande ligistelement”

Mycket av det som skrevs i den här artikeln i Arbetet 2012 finns med i Örjan Nyströms nya bok ”I de dödas hus”.

https://arbetet.se/2012/09/18/tillhorighet-och-oberoende/

Och det är inte så konstigt för det var Nyström som skrev tidningsartikeln.

Jag fastnar för avsnitt 4, det om proletär självkritik. Bilden av arbetarna som kollektiv och av arbetarungdomen var stundom pessimistisk:

Så här skrev proletärförfattaren Rudolf Värnlund:

”Det kändes som en befrielse för honom att han såg människorna utifrån: han hade ingenting ihop med dem, han skulle aldrig kunna få det. Han tyckte det var absurt att han någonsin lidit av dem. Och vad hade han varit för idiot som tänkt sig att proletariatet hade en historisk mission att fylla, att denna massa av tillfälliga, ödesberoende människovarelser, skulle kunna förena sig kring en enda idé, inte bara med sina drömmar, sina lösa svärmerier, utan med sina viljor i så hög grad att de förverkligade idén och skapade ett nytt samhälle, ett alldeles nytt samhälle, byggt på alldeles nya principer.”

”Jag hör också till folket, men jag känner inte dess sak. Jag tror inte heller att många andra gör det. Det är bara inbillningar allt detta prat om klassens, folkets och fosterlandets sak. Jag skulle vilja säga med Stirner: det finns bara en sak, min egen. Allt vad jag vet är det att varje människa är en liten värld för sig, en värld full av hat och bitterhet, sjuk och frisk kärlek, en hel liten värld av födelse, sol och glädje, av död, förruttnelse och sorg…”

Ivar Lo-Johansson skrev i God natt Jord om hur statarna i författarperspektivet framstod som ett trögt, jordbundet trälsläkte, nästan uppslukade av de trånga horisonterna kring slitet med jorden, djuren och barnen.

Ragnar Jändel skrev om arbetarungdomen som en skara kolijox- och salubrindrickande ligistelement”.

Människor kring en bro släppte Josef Kjellgren lös sin huvudperson Knut Ivar Eld i en svavelosande predikan över hur grannar och arbetskamrater blivit en passiviserad skara stugsittare ”igengrodda av trångsyn och egoism”.

Bloggaren/Undertecknad: Och där är vi återigen nu hundra år senare – igengrodda av trångsyn och egoism:

Majoriteten av alla manliga arbetare röstar på sverigedemokraterna, partiet med djupa rötter i nazismen. Läsandet av böcker och tidningar rasar. Tidöpartierna är kulturfientliga. Idag hörde jag att EPA-ungdomarna lockas av SD:s populistsnack om lägre bensinpriser.

Det här låter allt annat än kanonbra.

Obs! Drick absolut inte Salubrin eller annat kolijox. Det finns betydligt bättre sätt att bli kanon på.

Läs och lär. Och börja skriva!! Civilisationen skördar vad kulturen odlar.

Men vad du än gör. Odla inget nazistiskt tankegods.

Essäer om klassamhällets kulturarv

Örjan Nyström bodde under uppväxten i lägenheten ovan oss på Karlebygatan i Falköping. Han var tre år äldre så det blev inte mycket mer kontakt än ett hej.

Numera är han hedersdoktor och bor i Broddetorp, närmaste granne med själsdoktorn Håkan Andersson.

Efter att ha läst ekonomisk historia och filosofi vid Göteborgs universitet började han som järnvägsarbetare vid SJ i Göteborg.

Klassresan tur och retur, som han själv uttrycker saken. På SJ kom han att arbeta i tjugo år, samtidigt som han publicerade en rad böcker, så gott som alla med arbetet och arbetarna i fokus.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Örjan_Nyström

https://www.alex.se/lexicon/article/nystrom-orjan

När jag var inne på Biblioteket fick jag syn på en ny bok av Örjan. I boken hävdar han (med all rätt) att kulturarvet bara kan hållas levande om det är omstritt och levande.

Den här boken från 1997 har jag i min ägo. I den samarbetar Örjan med konstnären Ingemar Hedihn

Och Ingemar Hedihn är kompis med Själsdoktorn:

https://www.falkoping.se/falbygdens-museum/utstallningar/tidigare-utstallningar/2024-04-05-ingemar-hedihn—retrospektiv-12-4—19-5-2024

Tankar, påståenden och rent av visdomsord hämtade ur boken Europeiskt skräp

”Papperskorgen” kommer att fyllas på allt efterhand.

Psykoanalys är den sinnessjukdom för vilken den tror sig vara boten.

På sex dagar skapade Gud världen, och på den sjunde dagen skickade Stanley Kubrick tillbaka alltihop med reklamationer.

Konst är vad man icke kan, kan man det är det ingen konst.

Ibland är svar det värsta som kan hända en fråga.

Människor som läser en bok och sedan vill träffa författaren liknar folk som äter gåslever och sedan vill träffa gåsen.

Livets mening kan ligga i annat än att arbeta och köpa, det kan även ligga i att ha tid att betrakta stjärnorna.

Enligt den entropiska delaktighetsprincipen existerade inte universum förrän någon kunde iaktta det. Utan medvetet liv skulle världen inte existera.

I vår moderna kultur har ett golfhål lika stor betydelse som en gotisk katedral.

Konst återger inte det vi ser utan gör att vi ser.

När man blir äldre är det bara en sak som gäller, man får ta sig samman.

Livet handlar inte om vad vi uppnår utan om vad vi lär oss.

SvD om boken när beskedet kom (i juni 2026) att Ulf Peter Hallberg hade fått Övralidspriset:

Europeiskt skräp” (2009) är en roman om och kring Ulf Peters pappa Ulf Hallberg. Han var en fascinerande gestalt; egensinnig, karismatisk, generös, vänlig, anspråkslös – men besatt. Han var nämligen samlare. Dock inte en vanlig sådan, som ju specialiserar sig på något särskilt objekt, som frimärken, tallrikar, mynt, gamla seriemagasin, leksaker eller porslinsfigurer. Nej, Ulf Hallberg ägnar sig på oavlönad heltid åt att urskiljningslöst samla på allt, allt tänkbart som människor lämnat efter sig. Garderober och väggar fyllda av ting som talade till honom. Ting som de flesta andra kallade skräp. Och Ulf själv sågs av många som en misslyckad kuf. Men Ulf Peters pappa var en motståndsman. Han ville visa att det fanns ett annat värdesystem, ett annat sätt att mäta lycka och välbefinnande än pengar och social status. Pengar fanns det lite av i Ulf Peters barndomshem, men desto mer av bildningstörst, kärlek, egensinnighet, humor och generositet. Det var också det värdefulla arv hans pappa gav honom.

Corren i samma veva: https://www.corren.se/kultur/ostergotland/artikel/ulf-peter-hallberg-far-ovralidspriset-2026/lwoqn7wj