I boken ”Skaraborgs kanon” (en antologi från Skaraborgs akademi) läser jag en dikt av journalisten och författaren Jan Mårtensson.
Dikten handlar om Harry Persson, en färgstark bolsjevik i Tidaholm – älskad och fruktad för sin stridbarhet:
Harry Persson, stans kommunistledare
med knutna handen riktad
mot storfinansen
och stadens högerredaktör.
En gång,
bojkottad av lokaltidningen,
begärde han pengar
till en anslagstavla
i stadshuset
för censurerade
fullmäktigerapporter.
Han skrev ett manifest:
Bort med Mohlin
ur hälsovårdsnämnden,
ett renlighetskrav!
Och då de skulle ha en byst
på gamle von Essen
satte han upp protestaffischer
över hela stan.
Dk-ordföranden krävde sinnesundersökning.
Okey, sa Harry Persson,
det går jag med på
om hela drätselkammaren sinnesundersöks.
Det blev inte av.
Men nu sitter han där,
gamle von Essen,
med sitt sadistiska ansikte
och järnblicken ut mot stan,
vindögd av stolthet.
Jag inbillar mig att 1960-talets centerpartister var lika rädda för bolsjeviker som centerväljarna är 2026.
I samma antologi får jag äntligen reda på var Skara borg (eller snarare slott) låg. Borgen/slottet uppfördes under Vasatiden på den plats där svartbröderna hade huserat med sitt kloster. Men redan 1612 brände danskarna ner borgen.
Borgens placering i Skara:
Den medeltida borgen Gälakvist (alldeles söder om järnvägen) förvandlades till en ruinhög på 1500-talet. Och Axevalla Hus gick upp i rök redan 1469.
Borgarna har således gjort sitt i vårt kära gamla Skaraborg.
”Den så kallade Flynneffekten är ett intressant exempel på att det dock är ogörligt att rensa bort kulturella aspekter av mänskligt tänkande: under 1900-talet ökade testresultaten på IQ-tester med i snitt runt fem poäng per årtionde i länder som genomgick industrialisering. Det här brukar förklaras med att den mänskliga hjärnan får mer träning i ett mer komplext samhälle, med olika typer av problem att lösa i vardagen.
Det verkligt intressanta är att kurvan nu har vänt nedåt i flera västländer, däribland Sverige. Nu sjunker i stället IQ-resultaten successivt. Teorin är den här gången att digitaliseringen inneburit att våra hjärnor tränas mindre när läsande och problemlösande minskar i takt med att digitala tjänster tagit över. Hjärnan blir vad vi gör den till.”
I samma tidning skriver Per Wästberg om poeten Per Helge, som i boken ”Detta land” med sina dikter trollar fram en tillvaro som för oss stadsbor kan verka fjärran, men som varsamt och ömsint tecknar ett porträtt av Sverige. Det blir som en folklivsskildring från en värld som inte går att få tillbaka, utplånad av dem som flyttade till städerna.
Hans landskap är barndomens karga Småland och sedan 40 år Västerbykil, en gammal by i norra Västmanland:
I huvudet, längst inne / på en övervuxen backe, / står en enkel stuga, / skuggad av en gammal lind”, medan de ”sju sista ladusvalorna lämnar telefontråden för helt andra riktnummer” och frosten ringer ett nattligt samtal att den är på väg.
Det är en tillvaro ”tung och tät som en familjebibel” som med ens står i vildsint blomning, ”en signalraket som doftar näktergal och sommarpsalm”.
Barndomen är ”en saklig trakt, där skogen växte tät och smala vägar vindlade runt minimala åkertegar /…/ Mellan orden pågick verkligheten, / obenämnd och lockande. / Ständigt sökte vi där det andra, allt det / vi inte visste fanns.”
Den som vårdar sin hjärna skippar det meningslösa scrollandet på Facebook och Youtube. Det finns betydligt bättre alternativ, som att ta del av god litteratur, som den i Detta land.
Och är du på väg någonstans i detta land, använd för Guds och din hjärnas skull inte GPS!! Det är oklart om Hippocampus krymper, men aktiviteten stryps, och du blir förmodligen lite dummare.
Den som istället tar tåget behöver inte någon GPS. Istället kan det bli ett antal kapitel i en bok, litteratur som gör att du växer som människa.
I boken Förbannad, om journalisten Thorbjörn Larsson, nämns Halmhattsvalet 1964.
Screenshot
Mitt minne av detta val är begränsat. En sökning på nätet ger svar:
Den då 33-årige framtidspolitikern Ola Ullsten och andra unga liberaler bar halmhattar och spelade dixieland-jazz med en orkester. Idén var hämtad från amerikanska valrörelser för att ge partiet en mer ungdomlig framtoning och bryta det rådande ”gubbväldet”.
Högern lockade med ”Tjäna, Äga, Trivas” på sina valaffischer.
Tage Erlander (S) höll ställningarna och regerade vidare.
Valet 2026 kan ihågkommas som de röda linjernas val, och ett val där vänsterpartiets omogna ledning under regeringsförhandlingarna kom att svika alla de som lever under knappa förhållanden. De välavlönade höjdarna i vänsterpartiet traktade förmodligen efter mer moderata skattesatser.
Regeringsbildningen efter valet ser ut att kunna bli ett brutalt misslyckande för den svenska vänstern. I så fall ett med skrämmande historiska förebilder, skriver Björn Wiman.
En del av dagens vänsterpartister tycks kalkylera med att en ny borgerlig regering kan bana väg för dem om fyra år. Och så vidare.
Det finns historiska paralleller till det vänstern ägnar sig i nutid:
Hösten 1932 försökte en socialdemokratisk chefredaktör få till stånd ett slags borgfred mellan de tyska socialdemokraterna och de tyska kommunisterna. Initiativet strandade, på grund av kommunisternas övertygelse om att en nazistisk regering var ett oundvikligt mellanstadium före revolutionen och att den demokratiska socialismen därför måste bekämpas😳
Den strategiska analysen, dikterad av Moskva, var att socialdemokraterna utgjorde ett större långsiktigt hot mot kommunismens diktatur än nazisterna.
Socialdemokraterna i Sverige, som precis gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, har efter valet bekräftat bilden av att det numera är ett parti fullt av arrogans men tomt på idéer.
Vänsterpartiet, å sin sida, kan med sitt idiotiska ultimatum om ministerposter bereda väg för fyra år till av den politik som partiet säger sig existera för att bekämpa. Om regeringsbildningen misslyckas kan den svenska vänstern ha förvisat sig själv till en mycket lång ökenvandring.
Kommunisterna i Berlin trodde att deras väg till makten på lång sikt skulle underlättas av nazisterna. En del av dagens vänsterpartister tycks kalkylera med att en ny borgerlig regering kan bana väg för dem om fyra år.
Historien borde, om inte annat, ha lärt dagens politiker att sådana spekulationer är livsfarliga. Politik handlar inte, som Olof Palme brukade inskärpa, om några hinsides lyckoriken utan om att göra livet så drägligt som möjligt för människor som lever här och nu.
När barnen var små var det inte ovanligt att kräksjukan bröt ut under julen, ett par gånger rent utav på själva Julafton. Trasmattor m.m. fick skyndsamt köras i tvättmaskinen. Jag minns faktiskt inte om tomten tordes kika in, eller om denne helt sonika ställde säcken utanför dörren och stack.
KråkJulen är att föredra, den som firas just den här helgen:
Jag kollar i det nya numret av Kyrkobladet för Sunnersbergs församling. Där gör den utmärkta s-märkta diakonen Ingrid Åberg ”en reflektion i vardagen”, om att ”stanna upp och se sin nästa”.
Nils Ferlin som inspirerades av berättelsen om den Barmhärtige samariten visste vem som var hans nästa! Jo första bästa!
Det kan handla om grannen, arbetskamraten eller den som står bredvid dig när du väntar på bussen.
Vi vet aldrig riktigt vad en annan människa bär på. Bekymmer syns inte alltid på utsidan.
Vi behöver tänka på att både ”se” och försöka samtala med människor omkring oss. Inte för att vi måste, utan för att vi delar samma mänskliga villkor, och för att vi behöver varandra.
Donatorn Walther Frisch tillhörde Waffen-SS (det gjorde även en av de individer som såg till så att SD blev till, det parti vars nuvarande ledare liberalen Simona Mohamsson är så himla betuttad i).
Varför tillät Karolinska att en man med en sådan fruktansvärd bakgrundshistoria blev spermadonator? Bland annat skall han ha medverkat vid en avrättning av 200 personer i Österrike. Ett avsnitt handlar om mord på psykiskt sjuka.
Inga arkivuppgifter om donerandet har hittats men spåren leder bl.a. till en Ove Cassmer, även han före detta SS-soldat som utbildade sig till läkare efter kriget. Han var verksam på Karolinska, och därtill känd societetsläkare, även vid hovet! Han stred i Hitlers personliga elitdivision Leibstandarte Adolf Hitler och SS-divisionen Wiking.
Dagens besök på Biblioteket var föranlett av en Understreckare om den östtyske vissångaren och författaren Wolf Biermann. När Biermann för 50 år sedan gav en konsert i Västtyskland svarade DDR med att dra in hans medborgarskap. Men utvisningen av sångaren blev början till slutet för den hårdföra kommunistregimen.
Biermann som föddes 1936 i Hamburg var son till en kommunistisk jude. Fadern mördades av nazisterna i Auschwitz. I intervjuer brukar Biermann betona hur faderns öde påverkat hans livsval mer än allt annat. 16 år gammal valde han att flytta till det ”bättre” Tyskland: Det östtyska politiska projektet tedde sig när det begav sig som det mer lovande för honom.
Biermanns karriär vingklipptes emellertid snabbt i det kulturpolitiskt rigida DDR. Redan på en talangjakt för unga lyriker 1962 på Östberlins konstnärliga akademi blev det skandal. Biermanns dikt om ”de åldrade kamraterna” som framfördes med gitarr föll inte i god jord.
På 70-talet blev han ett heltidsjobb för Stasi på samma sätt som kemisten Robert Havemann, poeten Peter Huchel och senare medborgarrättsaktivisten Bärbel Bohley – för att nämna några av dem som av regimen stämplades som oppositionella. De kallades för negativt-fientliga krafter, vilka måste stoppas i socialismens namn. På Stasispråk blev Biermann OV Lyriker, ett ”operativt ärende”, 1971 uppväxlad till ZOV, ”centralt operativt ärende”. Det innebar en åtgärdskatalog med nära nog obegränsade resurser.
30 000 sidor på Stasiarkivet vittnar om Biermanns alla förehavanden, in i minsta privata detalj, under isoleringen i hans lägenhet på Chaussestraße.
Birgitta Almgren har i sin bok ”Inte bara Stasi…” (2009) analyserat Stasis dokumentation av konserten i Köln (det var i samband med den han miste sitt östtyska medborgarskap), som där betecknas som statsfientlig hets enligt paragraf 106 i DDR:s strafflag. Denna (gummi)paragraf var ett av de viktigaste verktygen för Stasi och justitieväsendet i DDR för att tysta medborgare som uttryckte missnöje med regimen.
Från bl.a. Sverige kom starka reaktioner mot politbyråns agerande gentemot Biermann. Författarförbundet, PEN-klubben och ledande VPK-politiker som *C H Hermansson protesterade. Peter Weiss skrev en artikel i Ny Dag där han vände sig direkt till politbyrån och bad den ta tillbaka sin åtgärd. Nog borde ett land som DDR kunna tåla kritik!!
*på den tiden begrep vänsterledarna att vänsterns uppgift var att verka som ”en röd piska” i samhällsdebatten, absolut inte att sitta i en regering
Nu till det som omnämns i Understreckaren och som fick mig att ta bussen till Biblioteket. Psalmer i 2000-talet” (2006), ett tillägg till 1986 års psalmbok, innehåller Biermanns ”Ermutigung” – ”Uppmuntran” – som psalm 824, i översättning av P O Enquist och SvD-redaktören Caj Lundgren. Sången var tillägnad poeten Peter Huchel, liksom Biermann övervakad och bevakad i DDR, men var sannolikt också en erinran till honom själv.
Efter visst letande från bibliotekspersonalens sida hittades ”Psalmer i 2000-talet”. Och där finns mycket riktigt Biermanns psalm, dvs nr 824:
I samband med besöket på Biblioteket var det en viss dramatik. Tre poliser befann sig i lokalen men lämnade snart densamma. Men när jag gick mot Resecentrum möttes jag av ett rätt stort antal polisbilar med tjutande sirener. De jagade en yngre man i luvtröja, som sprang bortåt Nicolaikyrkan.
Jag tänkte att det var tur att jag inte befann mig i Österberlin i mitten av 70-talet, bärande på en psalmbok där Wolf Biermann medverkar. Då kunde det ha varit mig som Stasi jagade, för spridande av statsfientlig propaganda!!
Jag var faktiskt där med en kompis 1974, ett besök som visade sig vara ett effektivt vaccin mot allt var kommunism heter. Redan i barndomen vaccinerades jag mot den fasansfulla nazismen.
Visst blir man glad när man i arla morgonstund får tar del av det en klok insändarskribent har att förmedla:
”Med reklamens hjälp har vi utvecklat en livsstil som är fullständigt ohållbar. Varje gång vi handlar, trots att vi egentligen inte behöver något nytt, så hjälper vi till att bekräfta en sjuk norm som fördärvar vår planet.”
”Lyckoforskning (Micael Dalén med flera) visar att det som gör oss människor lyckliga på riktigt är exempelvis att träffa människor, göra något med händerna, hjälpa andra, motionera eller att vara i naturen. Konsumtion däremot skapar bara en väldigt kortvarig tillfredsställelse.”
”Vill vi verkligen bidra till att upprätthålla en norm som förutsätter att det finns flera jordklot med resurser? Ring en gammal vän, ta en promenad och fika i stället. Det gör oss gladare! Vägra Black Friday.”
Det vittnas om sexuella övergrepp, trakasserier och mängder med alkohol
Något för de övriga Tidöpartierna att fundera över:
Den polska Lag- och rättvisapolitikern Michal Szpadrowski, som uppmärksammats för att han skämtat om att skjuta judar med Kalasjnikov var inbjuden för att föreläsa vid en konferens anordnad av Ungsvenskarna 2022.
Från klockan nio till tre är det kavaj och politik. Från fyra till sex på morgonen är det pluntor och otukt, säger en tidigare lokal förbundstopp.
Ellen var med på en konferensresa i Lund 2024. Andra dagen vaknade hon upp med röda strypmärken på sin hals.
– Jag ångrar så mycket att jag gick med i Ungsvenskarna. Om jag inte hade gjort det hade jag sluppit bli så här traumatiserad.
”SD-Tobbe” (Tobias Andersson) föreläste om att man skulle brösta upp sig, inte ha armarna i kors framför magen utan visa sina ”mjuka kroppsdelar”, för att signalera att man inte är svag eller rädd. Man skulle inte vara en ”soy boy”, säger en kille som var med i förbundet i fem år.
Medan killarna reagerat på en ”toxisk maskulinitet” berättar tjejer som känt honom länge om en konservativ kvinnosyn.
– Han sa att det är bra med unga kvinnliga medlemmar för att de är ”lättstyrda” och ”vi kan forma dem som vi vill”, säger en tidigare förbundstopp som stod honom nära.
– Han kunde vara väldigt nedlåtande mot kvinnor. Han tyckte att kvinnoförbundet bara var kärringar som gnällde, säger en ung kvinna som var med i förbundet i många år.
I början av augusti läste undertecknad i FT om en rätt ung sverigedemokrat i Falköping som sa sig vilja vara moralisk i en omoralisk tid. Det måste vara svårt ity han verkar ju i ett parti som saknar allt vad moral heter. Tidigare i år kunde vi t.ex. läsa om en högt uppsatt SD-politiker i Mariestad som dömdes till fängelse, för våldtäkt🫣