Bengt Rahms blogg

Erland och jag tog bussen till hans lidköpingskompisar.
Efter avlämning fortsatte jag till fots, längs Rådagatan – och ända fram till Stadsträdgården.

Det slog mig att Rådagatan är en av stadens vackraste gator, omgärdad som den är av lummig träd.

Det är sådana miljöer vi måste ha för att härda ut när klimatförändringarna får temperaturen att löpa amok om somrarna.

Obs gatuskylten till höger i bild: https://torehartung.se/artikel/lidkopings-kortaste-gata-uppkallad-efter-j-g-richert/

Att kommunen är i färd med att anlägga en äng i Stadsträdgården uppskattas säkert av många.

”Bättre en fågel i handen” är en skulpturfontän av Walter Bengtsson.
Jag tror inte att det handlar om Ikaros, han som störtade när han med sina vingar av vax flög för nära solen.

Så kan det gå när man inte har respekt för vad solens varma strålar kan åstadkomma. Beakta t.ex. det som händer i Frankrike och Spanien i detta nu. Bränderna beror inte enbart på att marker som tidigare har betats nu har förbuskats. Vår ohållbara livsstil är huvudorsaken, den som (bland mycket, mycket annat) kan får markytan att nå en temperatur som överstiger femtio grader.

Det händer att vissa av de som har ett specialintresse för tågtrafik förses med en autismdiagnos (absolut ingen sjukdom utan en form av funktionsvariation).

Undrar hur det är med alla de hundratudentals svenskar som ägnar stora delar av sitt liv åt gamla *miljövidriga och säkerhetsmässigt totalt undermåliga amerikanska bilar. Det är väl ett specialintresse så att det skriker om det!

*med myndigheternas goda minne

Ströget i Falköping när avgasmolnen ligger täta. Men det är kanske kul när det händer något.

Den här klarbärsmarmeladburken och de här vackra blommorna fick jag av Hasslösaborna igår. Det torde stå klart att det är Majlis som har skrivit etiketten till burken😊

Den här boken gavs ut i fjol och kom i min ägo idag. Och på omslaget ses min födelsestad, den som en gång i tiden hade norra Europas mest omfattande nät av smalspårsjärnvägar.

Även den här boken kom i min ägo, den om grön omställning, på riktigt!!

Nere vid Sankt Sigfrids källa i Husaby gjordes det tummen upp när Erland såg vilka som har varit där och klottrat – Oskar II, kung Carl-Gustaf och kronprinsessan Victoria. Jag inbillar mig inte att Erland är någon vän av kungahus, men han är väldigt intresserad av historia

Vi for även upp till Österplana numera avkristnade kyrka. Där i Österplana var Erlands släkting Johan Petri Kempe kyrkoherde, men 1661 fick han gå p.g.a. diverse vanartigheter.

Vi sökte nu efter en (sten)tavla med series pastorum, men hovmästaren på Österplana Agroturismo visste inget och ägaren var upptagen av andra göromål.

Kinnekulle Hembygdsförening har dock vissa uppgifter om Johan Petri:

https://kinnekullehembygd.se/wp-content/uploads/2018/09/kyrkoherdar-i-osterplana.pdf

Jonas Petri Kempe. Född 1599. Efterträdde Magister Sveno. Upplevde de tunga krigsåren, då även prästerna hade det knapert. Blev avsatt 1661, men återfick ämbetet 1664 och blev då kyrkoherde i Skarstad 1667. Avled där 1673.

Välkommen hem Majlis hälsar mormor, morfar, Erland med moder – och såklart apan Chanpablo😊

Den som tittar noggrant ser säkert Vincents fina tassavtryck i cementen.

Det är ett evigt tjatande om ställplatser för husbilar.

För mig går den absoluta gränsen för vad som är acceptabelt vad gäller att vältra sig i materiella tillgångar vid en enklare bil. Allt därutöver är meningslös och miljöförstörande överkonsumtion. (Ta det inte personligt om du äger en finare bil eller en husbil. Det är det idiotiska massfenomenet jag vill komma åt).

Jag tänker på tillvaron i Skara innan vi flyttade därifrån under andra halvan av 50-talet. Då for vår familj och moster Britta och hennes man Sven ut på cyklar och mopeder. Resan kanske var en halvmil. Vi plockade bär och svamp, eller tog oss till Ökullsjön för att bada bland kossorna.

Ingen skall inbilla mig att den som kör 1.500 mil i husbil varje år är lyckligare än vad vi var då.

Vi i Västvärlden har alldeles för mycket pengar. Med tanke på utseendet på de som sitter i framsätena på husbilarna utgör pensionärskollektivet inget undantag.

Det är bl.a denna typ av extrem överkonsumtion som gör att den blåbruna och förment kristna ministern Ebba Busch vill skapa nya gruvor i jungfruelig natur. En förfärlig människa.

Den här boken har jag tipsats om av en kompis.

Och det var inget dåligt boktips!! Några rader från sida ett:

Hon (morsan) växte upp nära dom stora industrikomplexen i Tyskland. Dom tillverkade ett slags bensin av brunkol där under kriget. Hitler behövde bensin. Hitler bestämde när morsan var liten. Morsan älskade Hitler. När hon var liten.

Boken Sjörapporter kan verkligen rekommenderas.

https://bengtsfornojsammatankar.com/2026/07/19/trollagylet-har-hamnat-i-sjorapporten/

Några stycken ur bokens ”Epilog”:

Vår förmåga att reagera på väckarklockorna hänger ihop med hur pass väl vi begriper ekosystemen och vad de betyder för vår överlevnad.

Med en ökande global urbanisering blir vi allt mer fjärmade från den övriga natur vi är beroende av.

Med erfarenhetens utdöende minskar alltså vår förmåga att förstå ekosystemens skyddsvärde. Vi blir ekologiskt tondöva.

I Sverige förskjuts klimatzonerna just nu en mil norrut varje år – tiotals meter per dag.

Ett annat slående exempel är den flygburna resekulturen. Jag tittar på en ledande reseblogg på nätet. Den har mottot: ”We haven’t been everywhere, but it is on our list”, det vill säga ”vi har inte varit överallt, men vi har det på vår lista”. Bättre kan väl knappast frosseriet beskrivas. Flera flygsemestrar per år framställs som normalt. Bloggen speglar ett omättligt begär efter flygresor, där man förtjusas över nyöppnade flyglinjer och tipsar om hur man smidigast rör sig i flygplatsmiljöer.

Nuvarande svenska konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp är ungefär 8 ton koldioxid per år och person. En flygsemester till, säg, Thailand, skulle innebära minst 3 ton till.

För att uppnå ambitionerna inom både EU:s och Sveriges klimatpolitik måste vi nå nollutsläpp inom ett par decennier.

Att resa långt och ofta till nya stränder, bortamatcher, fågelarter eller vandringsleder är ett ohållbart frosseri. Visst vidgar det sinnet att uppleva nya platser, men att vidsynthet förutsätter att man är vittberest kan ifrågasättas – liksom det kan ifrågasättas att ständigt fler ägodelar ger ett rikare liv. Det måste finnas, och finns, andra sätt att förstå världen utan att förbruka den. Om alla ska ha varit överallt för att få förståelse och tolerans för vår omvärld kommer vi att ruinera det vi vill begripa.

Den indiske författaren och Nobelpristagaren i litteratur Rabindranath Tagore skrev:

Alltför länge har jag färdats från plats till plats Sett bergen och det väldiga havet Men varför steg jag inte bara två meter ut ur mitt hus Öppnade ögonen och betraktade mycket nära En droppe av dagg på ett strå av gräs?

Samma insikt nådde Carl von Linné, den finns på de svenska hundrakronorssedlar som avskaffades för ungefär tio år sedan. ”Omnia mirari, etiam tritissima”, står det som en uppmaning på latin, alltså ”förundras över allt, även det vardagliga”. Kanske kan ett sådant motto bromsa frosseriet och återupprätta erfarenheten.

Förundras över virvelbaggarnas ilsnabba irrande på vattenytan, prasslet från trollsländans vingar där den jagar längs vassen eller över hur sjöisen sjunger under skridskoskenan. Allt detta finns inom räckhåll, inget jetbränsle behövs.

Av tradition är det cykel som gäller när man skall ta sig till en bygdegård. Och ibland måste man (dvs Erland) till och med låna lillkusinens (dvs Majlis) gamla tjugotummare😊