Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
När man köper bönor och linser kan det vara klokt att kolla efter ursprungsland. Det handlar inte sällan om diktaturens Kina.
Men bönor odlas även i Sverige.
Tillsammans med ägg, persilja, havregryn och kryddor blev dessa bönor välsmakande biffar.
De som likt SD propagerar för köttätande i skolorna varenda dag (Schweinefleisch?) bör ta till sig att även viktiga vegetariska råvaror kan ha inhemskt ursprung, och därmed gynna svenska bönder.
Om det är något fel på signalsystemet slår alla signaler om till rött. För att få passera en sådan signal måste lokföraren skriva en särskild blankett och sedan få tillstånd av trafikledningen att köra vidare. Dock bara fram till nästa signal där ny blankett måste skrivas. Hastigheten får inte vara högre än 40 km/h, så kallad siktfart.
Den nedre delen av fotot (under ATC) visar sträckan Vargön – Vara
Vi träffade supertrevliga SurdegsLovisa på höstmarknaden i Botan i början av hösten och köpte med några av hennes goda surdegsfrallor.
Skaraborgsbygden har en bra artikel om Lovisa och hennes bakande: https://www.skaraborgsbygden.se/skara/lovisa-har-gjort-surdegen-till-sitt-levebrod-att-knada-gor-nagot-med-en/
Där framgår det bl.a. att Lovisas mormor och morfar var de som hade Islanna (med trädhotell och ladugårdscafé), en verksamhet som nu har tagits över av ett av deras barn. Men caféverksamheten tycks vara vilande.
https://www.falkopingstidning.se/naringsliv/har-ar-familjen-som-tar-over-islanna-tradhushotell
Från vårt besök på helmysiga Islanna i slutet av mars 2003:
I artikeln beskriver Lovisa sin första vecka som bagare:
Både bakmaskinen och ugnen gick sönder. Det blev strömavbrott. Hon skar sig så illa att hon fick uppsöka sjukhus. En av hundarna smet in i köket och åt upp en ogräddad surdeg. På väg till veterinären tappade hon avgasröret. Som om inte det vore nog fick sambon en fortkörningsbot.
Vi får hoppas att inte Lovisa trycker för hårt på gasen när hon skall fara runt i Skaraborg för att leverera alla nybakta limpor.
Annars kan det bli surt värre😅
Vi är evolutionsmässigt vana vid naturljud. Vindsus, fågelsång och brus från vatten är behagliga och rogivande.
https://www.dn.se/insidan/experten-sa-far-du-in-tyst-aterhamtning-i-vardagen
Tystnad är en bristvara i dagens samhälle och ljud som vi själva skapat uppfattar kroppen som fientligt, och reagerar på.
Den bullermatta som översköljs oss i vardagen är direkt ohälsosam.
Vi går omkring med en kronisk aktivering av system som inte är bra i längden.
När vi utsätts för buller drar våra stressystem igång. Både det sympatiska nervsystemet och det endokrina systemet.
Vid tystnad ökar i stället aktiviteten i det parasympatiska systemet och lugn- och rohormonerna, som gör att vi kan komma ner i varv.
En myckenhet av buller bryter ner kroppen över tid, med en ständigt förhöjd nivå av till exempel kortisol. Det kan leda till att man lagrar in mer bukfett, går upp i vikt och sover dåligt. I kombination med stress kan man få ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, hjärtinfarkt, stroke och högt blodtryck.
I tystnad funkar hjärnans processer bättre och du får en bättre minnesinlagring. Forskning visar att under tystnad stimuleras bildningen av nya nervceller. Om du aldrig får den vilan kan det påverka både minnesförmåga, prestation och välmåendet generellt.
Tystnad handlar inte nödvändigtvis om total avsaknad av ljud utan snarare om ljud som är rofyllda och får oss att varva ned.
Tystnad behöver således inte innebära total frånvaro av ljud. Fågelsång, vind i träd och porlande vatten kan också bidra till en ljudmiljö som upplevs som lugn och återhämtande.
Anne och jag vet var själen och kroppen finner ro:
Och glöm inte att skyndsamt stänga av TV-apparaten om skränet, flamset och flabbet börjar bli outhärdligt. Gör du det lär det inte bli många minuters tittande. I TV4 är oväsendet satt i system. Vidrör aldrig den knappen på kontrollen😯
De som styr och ställer till det i vår kommun (politiker och höga tjänstemän) har en unik förmåga att förstöra stadsnära natur.
Istället för att bygga det nya badhuset (bygget kostar minst 800 miljoner, driftskostnad en miljon i veckan) på en grusplan offras ett vackert skogsområde.
Föreningen Länkarna Arken Vikings hus hade sin placering i detta skogsparti. 2007 totalförstördes den unika byggnaden i en anlagd brand.
https://m.facebook.com/groups/458979941270351/permalink/1097895654045440/?
Hade den arken återuppbyggts hade vi kanske sluppit denna skogsskövling och detta enorma slöseri med offentliga medel.
Om det går åt fanders med klimatet och åt pepparn med den kommunala ekonomin (vem vill flytta till och föda barn i en stad utan akutsjukhus) lär vi inte ha någon ark att kliva på.
När undergången nalkas, rädde sig den som kan…
(Givetvis behöver vi ett nytt badhus, men inte ett med megolomana förtecken).
”Om att misslyckas” är en både minnesvärd och ovanligt lyckad bok om alla de sätt vi stackars människor kan misslyckas på.
Misslyckandena som omnämns i boken är många, som det som hände med Nokia, luftskeppen och Holmérs PKK -spår.
Hämtat ur boken:
Peters princip har sitt namn efter den kanadensiske pedagogen och psykologen Laurence J. Peter. Dess grundsats är enkel: i en hierarki tenderar människor att bli befordrade så länge som de klarar av sina sysslor, tills de stigit så högt att de inte längre mäktar med dem. De har då uppnått vad Peter benämnde inkompetensnivån. Och där blir de sittande.
Framgång är farligt. Det är frestande att tro att man knäckt en kod, en nyckel till nya triumfer; och i detta lockas att bortse från att framgångar även bygger på tillfälligheter, tur; och istället tänka att allt handlar om hur fruktansvärt begåvad man är. För att till sist, förlorad i självförgudningens dimmor, börja betrakta sig själv som oumbärlig, oövervinnerlig, ofelbar.
Visst är det helt underbart med gamla kartor. Redaktören på Hällekiskuriren har studerat den karta som han tror kan ha varit Carl Klingspors Turistkarta.
https://www.hallekis.com/xx261025a.htm
Häradsekonomiska kartan från 1877-82 är äldre än Turistkartan:
Här Generalstabskartan från 1936:
De här båda kartorna bör laddas ner som TIFF. Då kan man gå in mer i detalj. Inte heller på kartan från 1936 finns vägen från Hällekis upp mot Högkullen med!
Den här rubriken finns i dagens GP (se nedan). Den väcker mitt intresse då jag sedan lång tid tillbaka är av den uppfattningen att extra intag av vitaminer snarare förkortar än förlänger livet.
Hämtat ur artikeln:
Vi köper kosttillskott och vitaminer för flera miljarder kronor varje år. Men gör de någon nytta? Martin Bergö, professor i molekylär medicin, är hård i sin dom. Det finns inget tillskott jag skulle ta, för det finns ingen evidens för att det skulle få mig att må bättre. En del kan till och med vara skadliga, säger han.
För att hålla oss friska och må bra är Martin Bergös rekommendation i stället den som expertisen ständigt upprepar: ät en varierad kost med mycket frukt och grönsaker, baljväxter och nötter. Till det kan du lägga att inte röka, sola måttligt och röra på dig så mycket som möjligt, samt försöka stressa mindre i livet.
Man trodde ju länge att om man tar antioxidanter så kan man skydda sig mot cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och annat. Men i placebokontrollerade kliniska studier med tiotusentals deltagare såg man att vissa antioxidanttillskott i stället ökade risken för cancer.
Betakaroten ökade exempelvis risken för lungcancer hos rökare, och E-vitamin ökade risken för prostatacancer i en stor studie. Vissa studier fick till och med avbrytas i förtid. I cell- och djurförsök har man också visat att vissa antioxidanter kan aktivera mekanismer i cancerceller som gör att de sprider sig lättare.
Professorn tycker att pengarna vi lägger på kosttillskott hellre borde gå till ett gymkort eller en extra bit fisk i veckan.
Den här miljardindustrin utnyttjar människors rädsla för sjukdom och död och vi blir väldigt triggade av hur det här diskuteras i sociala medier. Det är mekanismer som marknadsföringen använder sig av.
Där sitter Peter Englund. Det var han som skrev boken ”Söndagsvägen”. Jag läste klart boken på nolltid, så bra var den.
Det är en berättelse om det mord som begicks på en ung kvinna i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen sommaren 1965. Den gav upphov till den största svenska mordutredningen före Palmemordet.
När min kompis Gunnar och jag samlade fjärilar i första halvan av 60-talet använde vi antingen eter eller kloroform för att få fjärilarna att somna in. Vi kunde själva köpa preparaten på apotek. De var receptfria. Kloroform kostade sju kronor och 65 öre, litern! Mördaren i boken använde sig av kloroform.
Den legendariske kommissarien G.W. Larsson var förhörsledare. Han hade svårt att tycka riktigt illa om misstänkta. Så här skrev han i sina memoarer: ”Så har jag hållit på hela mitt liv och försökt väga det fula mot det vackra, det onda mot det goda, och det har blivit ett slags filosofi hos mig att det inte alltid är en kyla eller en hårdhet som driver en människa till ett brott. Det kan vara något alldeles fruktansvärt: en stor förtvivlan, ett tvång. Därför känner jag ofta för mördaren och försöker förstå hans situation.”
G.W. Larsson gjorde aldrig misstaget att göra förhöret till den inledande delen av straffet. Så hade han också en fabulös förmåga att locka fram bekännelser.
SVD:s förstasida 1965-07-29:
Det här stod att läsa i VB sommaren 78:
Centrala Soldatregistret om de sista knektarna:
Den siste levande indelte soldaten i Sverige var nummer 483 Axel Ljung vid Vartofta Kompani, Skaraborgs regemente. Han föddes den 20 juli 1883 i Velinga socken. Axels fullständiga namn var Axel Einar Wahl men fick soldatnamnet Ljung när han 18 år gammal antogs som soldat den 13 april 1901. Under sin tjänstgöringstid blev han befordrad till korpral vid regementet den 1 maj 1920 och till furir den 13 december 1933. Den 12 mars 1929 fick han Svärdsmedaljen i guld ”för lång och gagnande tjänstgöring”. Ljung var den siste soldaten i Sverige som erhöll pension från Vadstena krigsmanshuskassa. Efter 41 tjänstgöringsår fick han den 15 november 1942, vid 59 års ålder, avsked från det militära. Axel Ljung avled den 9 augusti 1983 i Floby. Han blev hundra år.
Wikipedia om Axel Ljung:
