Kristdemokraterna har i år fått öppen kritik från pastorer, teologer och andra kristna profiler, och i samband med detta har åter lyfts något som rapporterats om i flera år: som SvD skrev i januari i år (SvD 31/1) har partiet upplevt en kraftig minskning av de frikyrkliga sympatisörer som länge utgjort ett fundament för KD. Fortsätter detta är det ett historiskt skifte. Men det är faktiskt inte första gången det larmats om att de frikyrkliga väljarna övergett ett borgerligt riksdagsparti.
https://www.svd.se/a/43Wp3o/folkpartiet-var-de-frisinnades-politiska-hemvist
Förr i tiden var Folkpartiet det självklara stora kristna partiet. 1960 hade partiet haft stöd av halva den frikyrkliga väljargruppen. 1991 var motsvarande siffra 8 procent.
Kopplingen till Folkpartiet hade sitt ursprung i 1800-talets folkrörelseväckelse och det demokratiska genombrottet. De frikyrkliga då var sällan radikaler, definitivt inga socialister, men stod i opposition mot den gamla samhällsordningen. Framför allt var det statskyrkosystemet, vilket förbjöd fri religiös organisering, som stod i skottgluggen. Frågan var inte bara organisatorisk, utan även ideologisk – kritiken mot Svenska kyrkans tvingande religionsutövning hängde samman med ett engagemang för individens samvets- och handlingsfrihet och medbestämmande. Därtill kom ett intresse för sociala frågor. Således: religionsfrihet, rösträtt, nykterhet – ett program som tydligt var emot etablissemanget och dåtidens höger.
De flesta väckelsekristna under 1800-talet kom politiskt därför att falla in i en borgerlig vänster, i det som rubricerades som ”frisinne”. Identiteten som stående mot högern levde länge kvar. Den frisinnade ideologen och missionsförbundaren Waldemar Svensson, som en gång grundat Frisinnad Tidskrift, kunde ännu långt in på efterkrigstiden utbrista att ”Högern är ett pack”.
I en översikt över samtidens liberalism från början av 1950-talet hette det att de frisinnade hade ”en samhällssyn som enklast kan liknas vid den amerikanska puritanismens. Den var kapitalistiskt orienterad men socialt progressiv, den var fredsvänlig på gränsen till pacifistisk och moralisk på gränsen till ofördragsamhet.”
På 1980-talet flyttade delar av frikyrkofolket sina sympatier från Folkpartiet till Kristdemokratisk Samling (KDS, i dag Kristdemokraterna). Här kan det först vara på sin plats att nyansera begreppet frikyrklig. För det fanns inte bara en frikyrka, och det rådde varken teologisk eller politisk enighet mellan samfunden. Framför allt fanns det länge en tydlig skiljelinje mellan de äldre samfunden – som Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan (i dag sammanslagna i Equmeniakyrkan) – och 1900-talsfenomenet Pingströrelsen, som så småningom blev störst av frikyrkorna. De förra var ryggraden i frisinnet, medan KDS grundats av pingstvännernas ”hövding” Lewi Pethrus, som hade en mer konservativ böjelse och många kopplingar högerut.
I SIFO-studien Frikyrkosverige från 1979 angav 45 procent av medlemmarna i SMF att de sympatiserade med Folkpartiet och 6 procent med kristdemokratin. Det omvända – fast ännu starkare – rådde inom Pingströrelsen. Där hade Folkpartiet endast stöd av 5 procent, medan KDS hade övertygande 63 procent.
Det här var bara en liten del av det som står skrivet i Understreckaren. Den som vill läsa allt har att ta sig till närmaste Bibliotek.
Bengt Rahms blogg 