Synen på det som benämns ”psykisk ohälsa” har skapat ett gränsland där normalt mänskligt lidande riskerar att betraktas som sjukdom. Unga måste rustas för livet, inte förskonas från det, skriver debattörer i ett inlägg i SvD.
https://www.svd.se/a/e7QMkM/den-okade-psykiska-ohalsan-ar-en-myt-skriver-debattorer
Antingen talar vi om psykisk sjukdom, där det finns tydliga kriterier för ett sjukdomstillstånd, eller så talar vi om psykiskt friska människor som upplever det lidande, den oro, sorg och frustration som ofrånkomligen är en del av livet. När vi blandar ihop dessa två skapar vi ett gränsland där normalt mänskligt lidande riskerar att betraktas som sjukdom. Något som blivit tydligt i samhället och som nu tar sig uttryck i den politiska debatten.
Vad händer när barn och ungdomar ständigt uppmanas att känna efter, identifiera och analysera sitt psykiska mående? Vi riskerar att lära en hel generation att tolka vanligt mänskligt obehag som ett tecken på att något är fel.
Det finns en risk med att ständigt rikta uppmärksamheten mot psykiskt lidande. Det vi letar efter hittar vi också lättare.
När en människa får höra att hennes normala reaktioner är symtom på sjukdom förändras också hennes syn på sig själv. Från att vara en person som har det svårt blir hon en person som är sjuk. Från att förväntas hantera sitt liv är nu förväntan att vården ska lösa det. Människor berövas sin egen tilltro på förmågan att självständigt ta sig ur det svåra.
Vi behöver inte korta köer, vi behöver få bort folk från de köer de inte hör hemma i. Unga måste rustas för livet, inte förskonas från det. Barn och ungdomar behöver få erfara att motgångar går att övervinna. Barn och ungdomar behöver få misslyckas, bli avvisade, känna sig ensamma, vara nervösa, bli arga, vara ledsna och gå till skolan trots att de inte vill, utan att varje sådan upplevelse omedelbart behöver en psykiatrisk förklaring. Det är genom erfarenheten av att kunna hantera svårigheter som motståndskraft byggs.
Samma gäller vuxna. Livets besvärligheter är verkliga. De ska inte döljas eller bortförklaras men heller inte patologiseras. En diagnos är sällan en lösning, snarare en start på passivisering och utanförskap.
Bloggaren tänker att det kan finnas lite sanning i det som torgförs i inlägget, men att människor som är i stort/akut behov av hjälp från psykiatrin lätt kan missas med debattörernas synsätt. Och sådana missar kan ju sluta i en katastrof.
