Jag kollar i det nya numret av Kyrkobladet för Sunnersbergs församling. Där gör den utmärkta s-märkta diakonen Ingrid Åberg ”en reflektion i vardagen”, om att ”stanna upp och se sin nästa”.
Nils Ferlin som inspirerades av berättelsen om den Barmhärtige samariten visste vem som var hans nästa! Jo första bästa!
Det kan handla om grannen, arbetskamraten eller den som står bredvid dig när du väntar på bussen.
Vi vet aldrig riktigt vad en annan människa bär på. Bekymmer syns inte alltid på utsidan.
Vi behöver tänka på att både ”se” och försöka samtala med människor omkring oss. Inte för att vi måste, utan för att vi delar samma mänskliga villkor, och för att vi behöver varandra.
Donatorn Walther Frisch tillhörde Waffen-SS (det gjorde även en av de individer som såg till så att SD blev till, det parti vars nuvarande ledare liberalen Simona Mohamsson är så himla betuttad i).
Varför tillät Karolinska att en man med en sådan fruktansvärd bakgrundshistoria blev spermadonator? Bland annat skall han ha medverkat vid en avrättning av 200 personer i Österrike. Ett avsnitt handlar om mord på psykiskt sjuka.
Inga arkivuppgifter om donerandet har hittats men spåren leder bl.a. till en Ove Cassmer, även han före detta SS-soldat som utbildade sig till läkare efter kriget. Han var verksam på Karolinska, och därtill känd societetsläkare, även vid hovet! Han stred i Hitlers personliga elitdivision Leibstandarte Adolf Hitler och SS-divisionen Wiking.
Dagens besök på Biblioteket var föranlett av en Understreckare om den östtyske vissångaren och författaren Wolf Biermann. När Biermann för 50 år sedan gav en konsert i Västtyskland svarade DDR med att dra in hans medborgarskap. Men utvisningen av sångaren blev början till slutet för den hårdföra kommunistregimen.
Biermann som föddes 1936 i Hamburg var son till en kommunistisk jude. Fadern mördades av nazisterna i Auschwitz. I intervjuer brukar Biermann betona hur faderns öde påverkat hans livsval mer än allt annat. 16 år gammal valde han att flytta till det ”bättre” Tyskland: Det östtyska politiska projektet tedde sig när det begav sig som det mer lovande för honom.
Biermanns karriär vingklipptes emellertid snabbt i det kulturpolitiskt rigida DDR. Redan på en talangjakt för unga lyriker 1962 på Östberlins konstnärliga akademi blev det skandal. Biermanns dikt om ”de åldrade kamraterna” som framfördes med gitarr föll inte i god jord.
På 70-talet blev han ett heltidsjobb för Stasi på samma sätt som kemisten Robert Havemann, poeten Peter Huchel och senare medborgarrättsaktivisten Bärbel Bohley – för att nämna några av dem som av regimen stämplades som oppositionella. De kallades för negativt-fientliga krafter, vilka måste stoppas i socialismens namn. På Stasispråk blev Biermann OV Lyriker, ett ”operativt ärende”, 1971 uppväxlad till ZOV, ”centralt operativt ärende”. Det innebar en åtgärdskatalog med nära nog obegränsade resurser.
30 000 sidor på Stasiarkivet vittnar om Biermanns alla förehavanden, in i minsta privata detalj, under isoleringen i hans lägenhet på Chaussestraße.
Birgitta Almgren har i sin bok ”Inte bara Stasi…” (2009) analyserat Stasis dokumentation av konserten i Köln (det var i samband med den han miste sitt östtyska medborgarskap), som där betecknas som statsfientlig hets enligt paragraf 106 i DDR:s strafflag. Denna (gummi)paragraf var ett av de viktigaste verktygen för Stasi och justitieväsendet i DDR för att tysta medborgare som uttryckte missnöje med regimen.
Från bl.a. Sverige kom starka reaktioner mot politbyråns agerande gentemot Biermann. Författarförbundet, PEN-klubben och ledande VPK-politiker som *C H Hermansson protesterade. Peter Weiss skrev en artikel i Ny Dag där han vände sig direkt till politbyrån och bad den ta tillbaka sin åtgärd. Nog borde ett land som DDR kunna tåla kritik!!
*på den tiden begrep vänsterledarna att vänsterns uppgift var att verka som ”en röd piska” i samhällsdebatten, absolut inte att sitta i en regering
Nu till det som omnämns i Understreckaren och som fick mig att ta bussen till Biblioteket. Psalmer i 2000-talet” (2006), ett tillägg till 1986 års psalmbok, innehåller Biermanns ”Ermutigung” – ”Uppmuntran” – som psalm 824, i översättning av P O Enquist och SvD-redaktören Caj Lundgren. Sången var tillägnad poeten Peter Huchel, liksom Biermann övervakad och bevakad i DDR, men var sannolikt också en erinran till honom själv.
Efter visst letande från bibliotekspersonalens sida hittades ”Psalmer i 2000-talet”. Och där finns mycket riktigt Biermanns psalm, dvs nr 824:
I samband med besöket på Biblioteket var det en viss dramatik. Tre poliser befann sig i lokalen men lämnade snart densamma. Men när jag gick mot Resecentrum möttes jag av ett rätt stort antal polisbilar med tjutande sirener. De jagade en yngre man i luvtröja, som sprang bortåt Nicolaikyrkan.
Jag tänkte att det var tur att jag inte befann mig i Österberlin i mitten av 70-talet, bärande på en psalmbok där Wolf Biermann medverkar. Då kunde det ha varit mig som Stasi jagade, för spridande av statsfientlig propaganda!!
Jag var faktiskt där med en kompis 1974, ett besök som visade sig vara ett effektivt vaccin mot allt var kommunism heter. Redan i barndomen vaccinerades jag mot den fasansfulla nazismen.
Visst blir man glad när man i arla morgonstund får tar del av det en klok insändarskribent har att förmedla:
”Med reklamens hjälp har vi utvecklat en livsstil som är fullständigt ohållbar. Varje gång vi handlar, trots att vi egentligen inte behöver något nytt, så hjälper vi till att bekräfta en sjuk norm som fördärvar vår planet.”
”Lyckoforskning (Micael Dalén med flera) visar att det som gör oss människor lyckliga på riktigt är exempelvis att träffa människor, göra något med händerna, hjälpa andra, motionera eller att vara i naturen. Konsumtion däremot skapar bara en väldigt kortvarig tillfredsställelse.”
”Vill vi verkligen bidra till att upprätthålla en norm som förutsätter att det finns flera jordklot med resurser? Ring en gammal vän, ta en promenad och fika i stället. Det gör oss gladare! Vägra Black Friday.”
Det vittnas om sexuella övergrepp, trakasserier och mängder med alkohol
Något för de övriga Tidöpartierna att fundera över:
Den polska Lag- och rättvisapolitikern Michal Szpadrowski, som uppmärksammats för att han skämtat om att skjuta judar med Kalasjnikov var inbjuden för att föreläsa vid en konferens anordnad av Ungsvenskarna 2022.
Från klockan nio till tre är det kavaj och politik. Från fyra till sex på morgonen är det pluntor och otukt, säger en tidigare lokal förbundstopp.
Ellen var med på en konferensresa i Lund 2024. Andra dagen vaknade hon upp med röda strypmärken på sin hals.
– Jag ångrar så mycket att jag gick med i Ungsvenskarna. Om jag inte hade gjort det hade jag sluppit bli så här traumatiserad.
”SD-Tobbe” (Tobias Andersson) föreläste om att man skulle brösta upp sig, inte ha armarna i kors framför magen utan visa sina ”mjuka kroppsdelar”, för att signalera att man inte är svag eller rädd. Man skulle inte vara en ”soy boy”, säger en kille som var med i förbundet i fem år.
Medan killarna reagerat på en ”toxisk maskulinitet” berättar tjejer som känt honom länge om en konservativ kvinnosyn.
– Han sa att det är bra med unga kvinnliga medlemmar för att de är ”lättstyrda” och ”vi kan forma dem som vi vill”, säger en tidigare förbundstopp som stod honom nära.
– Han kunde vara väldigt nedlåtande mot kvinnor. Han tyckte att kvinnoförbundet bara var kärringar som gnällde, säger en ung kvinna som var med i förbundet i många år.
I början av augusti läste undertecknad i FT om en rätt ung sverigedemokrat i Falköping som sa sig vilja vara moralisk i en omoralisk tid. Det måste vara svårt ity han verkar ju i ett parti som saknar allt vad moral heter. Tidigare i år kunde vi t.ex. läsa om en högt uppsatt SD-politiker i Mariestad som dömdes till fängelse, för våldtäkt🫣
När jag var på Biblioteket för att hämta Peter H Johanssons bok Förbannad (som handlar om journalisten Thorbjörn Larsson), passade jag på att läsa det senaste numret av kulturtidskriften Ballong (bussen hem var dessutom minst 10 minuter försenad).
Temat för numret är Öde:
Karin Skarins novell “Meningen med sankmark” kan rekommenderas”, liksom Anders Lokrantz lilla artikel ”I enslighet”. Den senare handlar om eremitage.
Eremitaget var ett viktigt element i en engelsk landskapspark. Särskilt bland adelsmän blev det viktigt att visa upp en livs levande eremit vid ett sådant eremitage!
Ett av partierna i Tidöavtalet har som bekant sina rötter i nazismen (något som inte tycks bekymra liberalen Simona Mohamsson, ja faktiskt inte ett endaste dyft):
Men i Hässleholm vill man minnas det som aldrig får glömmas (inte ens av liberaler):
I samma tidning skriver en lokalhistoriker om Kristianstads egen Lill-Hitler:
Kristianstadsnazister hade 1937 valt Sixten Löwegren till sig egen lokale Führer. Han rivstartar genom att hetsa mot Kristianstads judar, kartlägger deras butiker och upprättar dödslistor över dem.
De allra flesta i den judiska församlingen i Kristianstad hade sina rötter och släktingar i den polska staden Augustow, som tyskarna intog sommaren 1941. De judar som inte hann fly mördades av efterföljande SS- enheter eller sändes till utrotningsläger. Endast några få överlevde.
Går det illa i regeringsförhandlingar kan vi tvingas se Simona klänga på sölvesborgaren Jimmie Åkesson i ytterligare fyra år – en enda lång Halloweennatt🙁
KANON-bra artikel för nazistkramare, 0m en som vet vad det handlar om:
På sidan 367 i Simon Sorgenfreis bok ”Öppna era hjärtan” får vi veta hur det gick till när Muhammed for upp till Himlen och då tilläts passera det yttersta cederträdet, gränsposten mellan Skapelsen och Gud:
Det berättas att ett sorts fabeldjur, Buraq, en häst med människoansikte och vingar, en natt kom till Mecka för att hämta profeten Muhammed. Han steg upp ur sängen och red på Buraq till Jerusalem där ängeln Gabriel väntade honom.
Tillsammans steg de upp genom himlarna där Muhammed fick träffa tidigare profeter som Abraham, Moses och Jesus.
Gabriel följde Muhammed så långt som till Sidrat ul-muntaha, »det yttersta cederträdet«. Trädet bildade en gräns, en gräns för vår kunskap och föreställningsförmåga. Bortom trädet kan inte ens änglarna passera. Men Muhammed kunde träda in i det stora okända, på andra sidan, där han fick instruktioner direkt från Gud. Sedan återvände han med Gabriel ner till Buraq som bar honom tillbaka till Mecka. Det berättas att hans säng fortfarande var varm då de kom fram, som om resan endast tagit ett ögonblick.
Berättelsen om himmelsfärden, miraj, är en av de mest fantastiska i traditionerna om Muhammed och den har blivit ett populärt motiv i den muslimska konsten och litteraturen.
Poeter och mystiker har gärna mediterat över det yttersta trädet, gränsposten mellan skapelsen och Gud.
På bokens nästa sida hamnar Sorgenfrei på Kuggaviksgården i Åsa, ägd av nykterhetsrörelsen. Sorgenfrei erbjuds att närvara när en grupp muslimer skall dra upp riktlinjerna för ett jordbrukskollektiv, med namnet Det yttersta trädet!
Det finns fler som har varit i Kuggavik, inte som aktiva nykterister, inte som muslimer och inte i avsikt att starta ett kollektiv – utan bara för att semestra vid havet
Juni 2003:
Men jag måste tillstå att det är en vacker berättelse, den om Muhammeds färd till himlen!
I sin kulturkrönika i DN spinner Björn Wiman vidare på detta.
Resultaten i de amerikanska mellanårsvalen visar att motstånd mot auktoritära regimer alltid är meningsfullt. Till slut får även Donald Trump koka i sin egen soppa, skriver Björn Wiman.
”Kan man inte få en liten kvart bara när han håller käften?”
Det är en underbar rad på Lars Winnerbäcks nya skiva, den som handlar om hur USA:s president tvingar oss alla att leva under det fårskallarnas fyrverkeri som han varje dag avfyrar.
Samhällsutvecklingen är ofta exponentiell. Den sker många gånger i skred eller kaskader, inte längs en fastlagd linje. Plötsligt uppstår ett oförutsägbart ögonblick, en ”social tipping point”, som får regimer och system som tidigare tett sig ointagliga att falla. Och i samma stund som de faller framstår det som otänkbart att de över huvud taget har existerat.
Alla auktoritära rörelser föder motrörelser. Motståndet inleds ofta från en till synes hopplös position.
Många människor i USA gick ut för att demonstrera. Journalisterna insisterade på att rapportera. Domarna insisterade på att döma. Universitetslärarna insisterade på att forska och undervisa.
Medborgerligt motstånd är en både enkel och komplicerad process. Enkel för att det alltid fungerar. Komplicerad för att man inte alltid ser hur det går till.
Resultatet i mellanårsvalet var i grunden en seger för den civilisatoriska princip som alla demokratiska samhällen vilar på: den att våra handlingar får konsekvenser.
Trumpismen har försökt rikta ett grundskott mot denna princip. Dess budskap: Gör vad du vill! Bejaka dina lägsta instinkter! Ingen kommer ändå att bry sig! Konsekvensen, om människor inte hade gjort motstånd, skulle ha blivit ett samhälle där medborgarna tappat tron på att någonting betyder något över huvud taget. Det vill säga precis ett sådant samhälle tyranner och teknikbaroner önskar sig: de likgiltigas republik, befolkad av cyniska eller uppgivna nihilister.
Men lika lite som vi för två år sedan kunde förutse var vi skulle befinna oss i dag, lika lite kan vi i dag förutse var vi kommer befinna oss om två år.
Det som hände kan hända på nytt. Käften kan börja gå igen. Och igen och igen och igen.
När vi fick reda på att Klostret snart stänger för säsongen, då for vi skyndsamt till Blomberg. Nästa helg får vi hålla till godo med det som Kråkjulen i Skara har att erbjuda, och helgen därpå måste vi försöka ta oss till Öredals slotts trevliga julmarknad. Ida i Broby stängde redan förra helgen och Österplana Agroturismo har väl snart bara öppet för de som vill betala riktigt dyrt för deras julbord. Men Café Plaza i Skara har alltid öppet, åter runt (utom på söndagar). Och där kan man luncha eller fika, allt för en billig penning. Men när våren åter nalkas, då lär vi såklart åter söka oss till Broby och Blomberg😊
