I dagens NLT kan man läsa att stadens fäder i mitten av 1800-talet tackade nej till att få Västra Stambanan dragen genom Lidköping, detta med hänsyn till sjöfartsnäringen som inte ville ha konkurrens av järnvägen.
Med ”stadens fäder” menas kommunfullmäktige. När beslutet fattades torde fäderna enbart ha bestått av gubbar och inga mödrar. Hade ”stadens mödrar” haft hand om kommunens affärer, utan gubbinblandning, kunde vi i nutid ha tagit oss till Stockholm på 2 timmar och till Göteborg på 50 minuter.
Skyddandet av skeppsredarnas intressen är fortfarande en stor angelägenhet för inflytelserika krafter i denna bygd. Det räcker med att Göteborg skall bygga en ny bro för att få någon redarvän att fatta pennan och rasa mot planerna.
Tänk om det kunde finnas någon mäktig manlig invånare som kunde ryta ifrån och kräva en satsning på godstransporter på järnväg till och från Lidköping. Men någon sådan lär vara svårt att hitta.
Vad det ensidiga värnandet av sjöfarten i denna av slutna sällskap präglade stad beror på, det vet inte bloggaren med bestämdhet. Men han har sina onda aningar.
När bloggaren var 6 år och skulle opereras för blindtarmen på Falköpings lasarett kom kyrkoherde Johansson fram till honom där han låg på en brits på akutmottagningen. Bloggaren lär då ha yttrat: ”För hundra gubbar, jag måste hem till karnevalen!!” Vad det uttalandet har med artikeln i NLT att göra kan man verkligen fråga sig. Kan det möjligtvis ha något med de där gubbarna att göra?
Om bloggaren kom iväg på någon karneval minns han inte men järntabletter fick han äta en lång tid efter operationen, krossade i hallonsylt. Det smakade riktigt illa. Men smak för det som transporteras på räls av järn, det fick han. Och efter att ha delat rum på lasarettet med sju gubbar i åtta nätter i en trång, unken sjukhussal är han vaccinerad för hela livet mot det elände som benämns slutna sällskap. Det fanns ju inte ens en ”damklubb” att söka sig till.
Att vara 6 år och skild från föräldrarna under så lång tid gör att bloggaren har en kronisk form av hemlängtan. Men han åker gärna och hälsar på, men då måste resan gå som på räls.
Bengt Rahms blogg 