Det här är minsann ingen anka

…utan rena rama sanningen:

När bloggaren hade gått ner för trappan för att ta bussen till biblioteket möttes han av en pekinganka på soffan innanför dörren.

Men lockfåglar kan innebära fara för liv och lem. Bloggaren avstod därför ”var så god”-erbjudandet och ilade snabbt vidare mot busshållplatsen.

När han hade klivit av vid Torget mötte han en f.d. arbetskamrat.  Hon kom vaggande mot honom likt en anka. Bloggaren frågade henne varför hon går så konstigt. Hon berättade då att i rådande vinterväder skall man gå på det sättet (som en pelikan var hennes uttryck) för att inte halka omkull.

Bloggaren övervägde gångalternativet men beslutade sig för att gå som han brukar, dvs raskt och resolut, om än lite struttigt.

Som väl var syntes ingen Fallriskbedömmande gammal kollega till. Blir man utsatt för en sådan bedömning vet man inte hur det slutar. I värsta fall blir det bälte, grindar och sänglarm. Dessutom hamnar man i ett register som handlar om risker. Och den risken vågar man inte utsätta sig för. Man vill ju vara såsom fågeln, dvs fri.