Plötsligen dyker det upp, huset där min bästa kompis under skoltiden bodde. Jag är lite tveksam till att fotot är taget 1960. Troligen är det något år senare.
Det var kompisens föräldrar som lärde mig att älska och värna naturen. Utflykterna till Hornborgasjön och Ammenäs (i Bohuslän) blev många. Några köpcentra var det aldrig tal om.
Gunnar och jag ägnade oss åt pyroteknik i den högre skolan och det är ett rent under att huset fortfarande finns kvar. Vi hade fri tillgång till eter och kloroform, trots att vi bara var i 10-årsåldern. De enda som somnade in var dessbättre enkom de fjärilar vi hade fångat.
Om det var under realskole- eller gymnasietiden vi i hemlighet lät konstruera en hembränningsapparat nere i hobbyrummet minns jag inte. Däremot är minnet rent och klart vad gäller resultatet – totalt odrickbart! Vad som hade hänt om Gunnars föräldrar hade upptäckt våra förehavanden vågar man knappt ens tänka på.
På den kortsidan av huset som är vänd mot åkern finns källardörren. Gunnar råkade stänga den när jag hade vänster lillfinger innanför dörrkarmen på gångjärnssidan. Fingertoppen rök och det blev akut operation. Ny hud till fick transplanteras från underarmen. Fingertoppen hamnade i en musfälla på vinden.
Så illa kan det gå om man inte kan hålla fingrarna i styr. Men som tröst fick jag jag boken Robinson Crusoe av Gunnars föräldrar. Boken var nästan värd sitt pris. Dessutom har jag faktiskt ett finger som inte lämnar några bestående avtryck.
Många positiva minnen har jag (som vanligt arbetarbarn) från denna villa med högt utbildade och välbeställda vuxna. Där fanns allt det jag bara kunde drömma om – kameror, förstoringapparat, en fantastisk märklinjärnväg, böcker, bil (min far hade bara moped).
Och tänk så många gånger jag fick följa med till sommarstugan vid Havstensfjorden där vi lärde oss att simma, tittade på fåglar, fångade fjärilar och klättrade i träd. Min far hade sina semesterperioder utspridda mellan början på maj och slutet på semestern. Under mina 12 år i skola kunde vi därför bara åka på semester vid 2 tillfällen, 1959 för att tälta i Lysekil och 1967 för en sommarvecka i nu TV-aktuella Gammelgården i Björkliden. Givetvis företogs båda resorna med tåg.
Sist men inte minst – jag behövde aldrig känna att jag kom från en lägre socialgrupp, utan behandlades som en jämlike. Och när Gunnar och jag tog realexamen var mina föräldrar och min mattelärare, Gunnar Storm, bjudna på middag hos Ulfs. Det fanns verkligen inga vattentäta skott mellan hög- och lågutbildad.
Bengt Rahms blogg 