Det är uppenbart att Yvonne Träff och undertecknad lever i parallella universa. Där hon ser ett förträffligt miljöarbete ser jag en kommun som skövlar närnaturens skogar och förvandlar stadens centrala delar till gigantiska parkeringsytor. Många träd huggs ner utan att ersättas av nya. Till och med en park har råkat ut för ödet att förvandlas till parkeringsyta. Sten och asfalt ersätter en livgivande grönska. Utanför ett av AB Bostäders hyreshus har man tagit sig för att rulla ut plastgräs.
Halva lördagen och hela söndagen är ”befriad” från lokal kollektivtrafik. De ohållbara eventen avlöser varandra – Hjulafton, Big Power Meet, Tractorpulling och allt vad de nu benämns. Kompostering av matrester har ännu inte kommit igång. Elektrifieringen av Kinnekullebanan (i första hand mellan Lidköping och Håkantorp) verkar avlägsen och godstrafiken på järnväg är obefintlig.
Vad är det som är så bra?
Det skulle behöva till ett maskhål i rumtiden för att jag skulle kunna skymta det Yvonne tycks se.
Det finns faktiskt en ljuspunkt i det svarta hålet. Lokalbussarna skall bli eldrivna.
Jag har ett konkret förslag: Om kommunen hugger ner sina fina skogar för att erbjuda industrimark – ställ krav på de företag som etablerar sig att de skall ha gröna tak och gärna lite grönska runt byggnaderna. Ett av de nya företagen på Plastgatan utgör ett skräckexempel på hur det inte skall se ut. På den säkert 10.000 kvadratmeter stora tomten (nyligen skogsmark) finns det numera enbart två blomkrukor som står för livet och grönskan. Man kan bli mörkrädd för mindre.
Det är tur att vi har Greta Thunberg, en hoppets stjärna i ett i övrigt i stort sett kompakt mörker.
Bengt Rahms blogg 