”Överläkaren Anna Dalsjö är en av dem i vårdens frontlinje som skriver under på verklighetsbeskrivningen om internadministrationen som tidstjuv: ”Jag vill använda min långa utbildning och erfarenhet till att patienter skall få rätt och effektiv behandling så fort som möjligt. I stället tvingas jag sitta på totalt meningslösa möten samtidigt som jag skall tvingas fylla i en massa meningslösa formulär.”
”Detsamma gäller för alla de möten som inte används för att öka frontkämparnas kunskaper om nya behandlingsmetoder och beprövad erfarenhet inom de egna disciplinerna. Vården har bara en legitim avnämare – patienten. Den som tror att vårdapparaten är sin egen avnämare har missuppfattat saken. De uppträder som papperstuggen, som under en helg i utrikesförvaltningen i brist på hemliga handlingar att förstöra, tuggade i sig sitt själv och spridde järnfilspån över hela rummet.”
”Insikten att vårdapparaten är till för patienten och ingen annan, gör att styrningen och resursernas fördelning borde vara ganska okomplicerad. Om allt administrativt stöd, inklusive det som ges av en skicklig och kompetent ledning, till personalen, prövades efter kriteriet hur det påverkar patientens tid med den vårdande personalen skulle de rätta incitamenten infinna sig.”
Bakom betalvägg, men bra ledare i SvD om allt det som dränerar tiden för patienterna – byråkratin, journalföringen, alla möten – för att inte tala om alla de odugliga politiker som styr och ställer allt överända.
Det grundläggande problemet är att vårdapparaten alltmer avlägsnar sig från kärnverksamheten – att diagnostisera, behandla patienter och erbjuda dem vård och omsorg. Det borde vi göra något åt. Gökungen måste ut ur boet och makten över sjukvården behöver åter till de medicinskt sakkunniga.
Bengt Rahms blogg 