Rolf och hans hen

Det här är berättelsen om hur pronomenet hen tog sin i svenska språket.

Ur UNT 30/11 2016: 1966 skrev språkvetaren Rolf ­Dunås i UNT om hur opraktiskt och klumpigt det var att använda ”han eller hon” eller ”han/hon” när man inte visste könet på den man talade eller skrev om. Och det hela hängde samman med att kvinnorna i mitten av 1960-talet hade tagit plats i samhället – och språket – på ett annat sätt än tidigare:

”Medan man tidigare skrev t. ex. ‘man ska fråga varje kund hur han vill ha det’, blir det nu allt vanligare att ersätta ‘han’ med ‘han eller hon’ eller ‘han/hon’. Dessa uttryckssätt måste ha ett samband med talet om könsroller. Kvinnan får inte ens språkigt underordnas mannen.”

Rolf ­Dunås hade dock en lösning på problemet: ”För egen del kan jag drömma om att man från ‘han’ gick ett steg framåt i vokalräckan och från ‘hon’ två steg tillbaka och uppfann tvåkönade ordet ‘hen’ med kort e. (‘Hin’ är ju upptaget.) Det skulle ha en intressant likhet med finskans ‘hän’ för ‘han’ eller ‘hon’.”

Här länken till radioprogrammet Språket dokumentär: Striden om hen:

Det är bäst att googla efter programmet för att kunna lyssna.

För mig är det fullständigt självklart att använda ordet hen. Men det finns en grupp med rigida stofiler som inte vill ha ett levande språk.

Vad gäller särskrivningar är jag dock stockkonservativ, men förhoppningsvis ingen sto fil.