”Till exempel beskrev Kajsa Dovstad (i GP) hur hon en sen kväll i Gävle upplevde ett ”Jimmie moment” då hon inte kunde finna ”vanlig mat” som köttbullar, utan fick ta till syrade grönsaker från ett snabbköp med arabiska skyltar. Hon gav uttryck för ”känslan av att Sverige har förändrats, att landet man växte upp i inte längre finns kvar” – och att inte trivas med detta.”
(Ett ”Jimmie-moment” är när man tänker eller agerar rasistiskt utan att man själv inser eller anser att det är rasistiskt. Ett exempel på ett Jimmie-moment skulle kunna vara att klaga på en matbutik med fokus på utländsk mat …)
”Gemensamt för texterna är att de speglar en nostalgisk längtan efter ett mer homogent Sverige, eller att de åtminstone konstaterar att en förändring i motsatt riktning har ägt rum.”
”När vi verkligen tänker efter – bortom vemodet – är det inte lika lätt att påstå att det var bättre förr. Det idylliska folkhem vi kan sakna har i andra sammanhang beskrivits som ett insnöat ”DDR-Sverige” – en tid och plats där vitlök ansågs vara oätlig och ingen lämplig ingrediens i ”vanlig mat”, där rådande konsensus inte sällan kändes kvävande och där köerna för att få en egen telefonapparat hos Televerket var Warszawapaktslånga.
Och även om vi – mot all förmodan – ändå önskar att tiden hade stannat innan EPA-varuhusen försvann (1978), innan det blev förbjudet att aga sina barn (1979) och innan de som syntes i Flens centrala delar var annat rågblonda, så går det inte att åstadkomma. Tiden går inte att vrida tillbaka.
Panta rei, allt flyter, som Herakleitos lär ha sagt. Eller som hans filosofkollega Karl Marx uttryckte det i ”Kommunistiska manifestet” drygt 2 300 år senare: ”Allt fast och beständigt förflyktigas”. Man behöver man inte vara antik grek, kommunist eller filosof för att inse att förändring är det enda konstanta i tillvaron.”
https://www.svd.se/oron-har-beror-inte-pa-demografi–trots-orientlivs-och-moske/i/senaste
Bengt Rahms blogg 