Det finns uppenbara likheter mellan Tjernobyl och klimatförändringarna

Läsningen  av boken ”Bön för Tjernobyl” fortsätter.

Jag förvånas över hur många det var av de som bodde kvar i kärnkraftverkets omgivningar som fortsatte att leva som om ingenting hade hänt.

Förnuftet var som bortkopplat. Hjärtat och känslorna styrde. Det rationella tänkandet upphörde.

”Det man inte kan se finns inte.” Människorna fortsatte att dricka kontaminerad mjölk och äta potatis och grönsaker som var proppfulla med radioaktivitet.

Det dosimetrarna visade viftades bort. ”Vad skall vi med den till.” ”Din dosimeter kan dra åt helsicke!”

Paralleller finns med klimatförändringarna. Koldioxidmätarna slår i bott, glaciärerna smälter, temperaturrekord slås på löpande band, havsytan stiger, skogarna brinner, skördarna torkar (eller spolas) bort, jättelika hagelstormar grasserar – ändå fortsätter livet (för de flesta) precis som vanligt, nja egentligen accelererar faktiskt det mänskliga vanvettet. Rese-  och köpkarusellen snurrar allt fortare.

Bromssträckan är lång, troligen alltför lång. Efter Tjernobylkatastrofen tar det miljarder år innan strålningen återgår till det normala. Att få ner koldioxidhalten till förindustriell nivå är inte gjort i en handvändning det heller. Det tar säkert hundratusentals år.

Men det kanske inte behöver bli så illa med klimatförändringarna. Men det förutsätter att vi alla stillar oss, och börjar tänka efter. ”Vad håller vi på med egentligen?” ”Så här kan vi ju inte fortsätta om livet på Jorden skall bestå.”

Knastrandet från Geigermätarna har långt ifrån upphört i Ukraina och Vitryssland.

Likadant är det med oljudet från alla våra bilar, motorcyklar, jetskis, flygplan, fyrhjulingar och motorbåtar.

Tjerobylkatastrofen kommer att framstå som en bagatell i jämförelse med vad som kan komma att hända med oss alla om vi inte ändrar livsstil.

Ändå blundar vi för sanningen, den som är så lätt att ta till sig, om vi bara sätter oss ner, och börjar tänka, med både hjärta och hjärna.

Skygglappar på, huvudet i sanden – nej så hjärtlöst kan vi inte bete oss mot våra barn och barnbarn, detta att hela Jorden kan komma att bli en ”Closed Zone.”