Det verkar ju fullständigt rubbat

https://www.svd.se/hapnadsvackande-modernt-om-varldsalltet

Saxat ur ”Om tingens natur” :

Det som påverkade Lucretius mest var de enkla människornas värld och all den vidskeplighet, dödsfruktan, skuldkänsla och fåfänga strävan som präglade den.

I ett försök att rädda dem, eller åtminstone sig själv, från ondo, författade han sin rasande dikt för att med både etiska och naturvetenskapliga argument vederlägga samtidens gudskult till förmån för en kult av livet självt. Det var kunskapen om världsalltets form och inre processer, menade han – själva skönheten i naturens lagar – som skulle leda människan till frihet

I en trädgård utanför Atens stadsmurar samlade den grekiske filosofen Epikuros (341-270 f Kr) under många år sina lärjungar för att tala med dem om hur en människa bäst ska leva sitt liv. Frukta inte gudarna, sa han, och oroa er inte för döden. Låt den enkla, naturliga njutningen vägleda er och tänk på att olusten är enkel att uthärda; all smärta går ju över till slut.

Eftersom han var naturvetenskapligt intresserad talade han också om världens uppbyggnad med dem. En sten är inte en sten, sa han, utan en sammanslutning av en mängd små och osynliga atomer. På samma sätt är det med rosor och hav – allt är atomer! – även vi utgörs av atomer, och när vi dör blir vi upplösta i atomer. Intet föds ur intet, allt uppstår ur något.

”Om tingens natur” är en lärodikt författad på hexameter i sex böcker, eller sånger, riktade till en statsman vid namn Memmius. Verket inleds med en genomgång av atomteorin och fortsätter (i stora drag) med att göra upp med rädslan för döden, redogöra för relationen mellan sinnesförnimmelse och tanke, civilisationens framväxt och allehanda naturfenomen, och den avslutas med en storslagen, förmodligen ofullbordad, betraktelse över pesten i Aten (430 f Kr).

I centrum står människan, eller rättare sagt människans sinnen, för det är i dem kunskapen om världen har sin källa. Lucretius förklarar helt enkelt världen med världen själv, människan med människan, och det är få som kan mäta sig med hans svindlande iakttagelser. Tid, till exempel, är inget vi ser, skriver han. Det vi däremot ser är tidens gång i gatstenens nötning, guldringens tryck kring fingret, trädens växande kronor, och på samma sätt är det med atomerna. De syns inte, ändå finns de där, och i en berömd bild liknar han atomen vid dammkornet man plötsligt ser virvla i ett ljusfält.

Björkeson har gjort det till något av ett särmärke att förvandla antika texter till friska upplevelser, och trots sin höga ålder kommer ”Om tingens natur” därför häpnadsväckande nära den moderna tidens livsnerv. Men det är inte uteslutande översättarens förtjänst. Tänk ändå att denne diktare helt utan instrument och kontrollförsök, med sina ögon bara, sett så djupt in i tingens sammanhang och förebådat den moderna fysikens landvinningar med ett så skarpsinnigt och oförlikneligt uttryck.

Man kan förstås undra vad Lucretius hade tänkt om vår tid. Vad hade han sagt om prylöverflödet, naturförstörelsen, skönhetsindustrin och allt det där som väcker så mycket oro och ångest hos människor? Förmodligen skulle han framföra en av de vändningar som han, i Björkesons tappning, använder sig så flitigt av i verket:

”Det verkar ju fullständigt rubbat.”