Varför har ni så bråttom?

Att ta sig fram helskinnad med hjälp av cykel är inte lätt ute på landsbygden.

Igår cyklade vi till Djurgårdsudde. Det finns cykelväg fram till avtagsvägen mot Öboängen. Rakt fram i den vägkorsningen cyklar ingen människa som har vettet i behåll och håller livet kärt. Att ta vägen över Öboängen har alltid varit att föredra. Men nu har biltrafiken ökat även där.

Det skulle kunna fungera, förutsatt att bilisterna visade omdöme, ansvar, hänsyn och mognad där bakom ratten. Det finns faktiskt de bilister som har dessa egenskaper. Men många kör alldeles för fort, de kör alldeles för nära cyklisterna, många har släp med båtar och Jetskis på, vissa har breda släp som vida överstiger bilens bredd. Stora husbilar blåser förbi, utan att minska ner hastigheten.

Givetvis vore det en fullträff om det äntligen byggdes en cykelväg, och det ända ut till Läckö. Men med nuvarande kommunledning är chansen för detta inte särskilt stor. Hållbart leverne har låg prioritet.

Man möter inte särskilt många cyklister ute på landsvägen. Men det beror inte på att intresset för att ta sig fram på ett miljövänligt sätt saknas. Riskerna är helt enkelt för stora. Unga, moderna familjer som gärna cyklar i staden (vi ser många lådcyklar här ute i Stenhammar, med både barn och annat i lådan) väljer bilen när de skall ut på Kålland eller Kållandsö, av säkerhetsskäl.

Vi får ändå hoppas att potentaterna på Skaragatan får ändan ur vagnen (bilsätet) och sätter spaden i jorden. I väntan på detta vädjar vi cyklister till bilisterna: Tänk på att bilar är hårda, människor är mjuka och synnerligen sköra. Ta det lilla lugna där bakom ratten.