https://www.svd.se/en-skrackbild-av-staden-som-enbart-funktion
Citat ur Josefin Holmströms krönika:
Vad händer när stadskärnor avfolkas och livet flyttar bort?
Vad gör det med folk att bo på en plats utan levande centrum? Vilka konsekvenser får det i långa loppet?
Jag tror att de blir själsliga och kulturella konsekvenser.
För några år sedan besökte jag Hartford, en medelstor stad i Connecticut i nordöstra USA.
Hartford är sedan dess en skräckbild för mig, en bild av staden som ren satanisk, effektiv funktion: i det här rutnätet bor vi, i det där rutnätet arbetar vi, i den där klossen handlar vi. Det finns ingen plats för spontanitet, folkliv, tradition; inga butiker som går i arv, inga kvarter att strosa igenom. Bara skyskrapor, parkeringshus och själslig utblottning.
I denna värld är bilen helt och hållet nödvändig, för affärerna ligger otillgängliga långt utanför staden, omgärdade av motorvägar. Och det är inte bara Hartford: ett närmast oändligt antal amerikanska städer har utvecklats i samma riktning. Till dem fogas så kallade commuter towns, artificiella småstäder där man bara sover för att sedan pendla till jobbet i närmsta större stad.
USA är inte Sverige, jag vet. Men mall-kulturen står på tillväxt. Gallerior, shoppingcentrum och Espresso House så långt ögat når, och till slut blir man glad och tacksam för att Espresso House åtminstone har öppet och inte ligger igenbommat och tyst som allt annat.
Det är dags att börja tänka till om vilka stadskärnor vi vill ha i framtiden – döda eller levande?
Bengt Rahms blogg 