En historia, väl värd att minnas

Den e-bok jag läser för tillfället handlar om mitt eget yrkes historia.

Huruvida det finns liknande litteratur om undersköterskor och sjukvårdsbiträden och deras tuffa arbete är inget jag känner till. Men saknas det sådana böcker borde de skrivas, innan minnena hinner blekna.

Att vara sjuksköterska i slutet av 1800-talet var ingen dans på rosor. Arbetstiden var minst 16 timmar, varje dag. Även på natten hade sjuksköterskan, som sov i ett rum mellan två stora salar, totalansvaret för sina patienter.

Hon hade sällan någon ytterligare anställd som kunde bistå henne i arbetet. Städning, tvätt, matlagning, omvårdnad av sjuka och svårt döende – allt detta och mer därtill – utgjorde hennes åligganden. Lönen var i stort sett obefintlig. Råttor fanns det gott om. Koppning, återlåtning, lavemang, blodiglar – behandlingsmetoderna var medeltida och dödligheten var hög hos patienterna. I mitten av 1800-talet utgjorde de veneriska sjukdomarna mer än hälften av diagnoserna hos de vårdade.

Tron på Gud hos sjuksköterskan var ett måste, manliga sådana var givetvis något fullständigt otänkbart och fick en sjuksköterska för sig att gifta sig, med t.ex. prästen, var det bara att packa och tacka för sig.