Att sitta still föder borgerliga griller, säger Greider

https://www.svd.se/greider-tittar-generat-ner-jag-ar-inte-van-att-prata-sa

Av och om Göran Greider i hans nya självbiografiska bok:

KBT har aldrig väckt hans intresse, det handlar för mycket om att lära sig anpassa sig till rådande ordning.

Han bär med sig Freuds motto för hur man ska lyssna: ”Med en spridd och svävande uppmärksamhet”. Det är väldigt fint. Jag lyssnar på samhället med en spridd och svävande uppmärksamhet. Samhället ligger på soffan, själv sitter man på säkert avstånd bredvid.

Han återkommer ofta till vikten av ett gott humör. Ja, det är rentav som om han betraktar det som praktisk politik. Man börjar om varje dag även om det var jobbigt dagen innan. Så säger hans morsa, fortfarande.

Han tycker att det är slöseri med tid att ”sitta och harva om barndomen.
– Jag har inte tyckt att det har varit så intressant när mina äldre bröder har kommit och berättat hur det var när vi var små. Jag fick rätt mycket stryk när jag var liten, till exempel. Ordentliga omgångar.

Människor förändras. Det är därför man inte kan vara konservativ i politisk mening.

Greider är socialdemokratins folkligaste affischnamn, men också en av rörelsens största kritiker. Som kommer in i urtvättad t-tröja bland prydliga kongresskostymer, en spränglärd svartrockare bland förtroendevalda.

Han har aldrig strävat efter att bli någon i partiet, inte sökte efter makt. Han är en som gärna dyker upp på scenen – han talar inför folk över hundra dagar om året, ”det är min version av Dylans The never-ending tour” – men som sedan vill hem till sin läsfåtölj och sina växter. Som är i så ständig framåtrörelse att ingen – inte ens den tidning han är chef för – lyckas spärra in honom nio till fem. Jag skulle aldrig kunna vara företrädare för något. Jag trivs i marginalen. Då kan man med gott samvete skriva en massa artiklar om begonior.

Stina är hans bästa vän. Vart han än går i trädgården lufsar hon runt benen. På turné är hon nästan alltid med, på tåg, hotellrum, radiostudior, scener.
I den nya boken finns ännu en kärleksdikt, den kanske mest känslosvallande av alla: ”Den tröstande terapeutiska dikt jag skrev när vi trodde att vår hund Stina skulle dö”.

Nej, relationen till en hund är inte djupare än till människor. Men det är ett annat djup: oförklarligt enkelt, lyckligt.

Grundtillståndet är att vi är empatiska och förstår varandra och kan samarbeta. För mig är det också politisk filosofi och erfarenhet, men också en reformism att tro på. Man ska utgå från den ljusa bilden av människan. Om man utgår från det som konservativa eller hårda liberaler gör, att människan i grunden är egoist och individualist, då kan man inte bygga fungerande samhällen.

Andra klassresenärer kan vittna om bildningskomplex, rädslan för att missuppfatta koder. Göran Greider är ett vandrande uppror mot sådana nojor. Lika obrydd om huruvida han har hål på skjortärmarna som somliga överklasspersoner kan vara, fri från ängslan att bete sig fel.
Många av de friaste typerna kommer faktiskt från arbetarklassen. De som mentalt gjort sig fria från ett visst socialt arv. Och som inte ärvt en massa statussynsätt utan skaffat sig en självständig syn på samhälle och litteratur. Om man inte vuxit upp med att man måste tycka om opera tillägnar man sig kultur på ett ärligare sätt.

På t-shirtarna till Greiderloppet står ett av författarens motton: ”Att sitta still föder borgerliga tankar.

Om det är någon som har snackat mycket med pundarna på Gullmarsplan så är det jag. Jag har något slags dragningskraft på utslagna människor.

Jag har inga ideologiska synpunkter om flyktingar annat än att man ska rädda så många som möjligt från att dö. Men asylpolitik kommer aldrig att befria världen från fattigdom och krig. Det är en jättesvår fråga, och jag tycker att man ska se reformistiskt på saken. Men jag tror att vänsterns misstag är att man inte har velat se på de här frågorna ur något slags fördelningspolitiskt perspektiv. Och det är livsfarligt.

Det finns ingen ordentlig politisk bok om vad reformism är. Det är en jättebrist! I alla praktiska politiska frågor som dyker upp nu, som januariavtalet, tänker man att det är hopplöst på vissa sätt. Men då finns det alltid något man kan göra, förbättra, peka på. Det är en del av sorglöshetens politiska filosofi också.

”En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande” är Göran Greiders poetiska självbiografi. I avdelningarna Barn, Ung, Stad, Pappa, Bibelsidor, landsbygd, Natur, Socialist och Poet samlar han nyskrivna, omskrivna, gamla och tidigare outgivna dikter som tillsammans bildar en biografisk berättelse om ett långt yrkesliv i poesins och politikens tjänst.

Patriarkatet faller under vår livstid. Så står det på en bonad i det Greiderska hemmet. Hoppas kan vi ju alltid, tänker bloggaren.