I SvD Kultur har man idag möjlighet att ta del av en kulturartikel som alla borde läsa, innan det är för sent.
Den handlar om politiker som plockar populistiska poäng på konstförakt.
Några utdrag ur artikeln:
Det har alltid funnits ett folkligt förakt för samtidskonsten. Skillnaden mot förr är att politiska krafter i dag är redo att utnyttja det.
I måndags röstades ett nytt handlingsprogram för kulturen igenom i Sölvesborg, där Sverigedemokraterna som största parti styr tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.
Enligt den nya riktlinjen ska kommunen inte längre köpa ”utmanande samtidskonst” utan konst som är ”klassisk och tidlös”.
Att Sverigedemokraterna ligger bakom den nya inriktningen är inte förvånande. Partiets djupa aversion mot ”provocerande konst” är numera ett återkommande nyhetsämne.
Det som är nytt är att det som tidigare har varit politiska luftslag och verbala attacker nu har blivit politisk verklighet.
Mycket har redan skrivits om Sverigedemokraternas kultursyn – och dess bruna rötter.
Kulturpolitiken är ett av de områden där Sverigedemokraterna inte förändrat eller mildrat politiken särskilt mycket sedan partiet bildades i slutet av 1980-talet.
I 1930-talets Tyskland delades konsten upp i frisk och sjuk – där den moderna, provokativa konsten diagnosticerades som en missbildning, en sinnessjukdom.
Det oroande med utvecklingen är att ingreppen i den konstnärliga friheten numera sker så lättvindigt och fullständigt ogenerat.
Principen om armlängds avstånd mellan politiken och kulturen tycks befinna sig under upplösning
Trots att det har gått ett sekel sedan det moderna genombrottet har den provokativa modernismen aldrig gått hem i stora delar av samhället.
Det finns, och har alltid funnits, ett utbrett folkligt förakt för modernismen – och den moderna konsten i synnerhet.
Det utbredda konstföraktet har ofta varit harmlöst och slentrianmässigt tagit sig utryck i klyschor såsom ”det där kan vem som helst måla” eller ”konst kan vara vad som helst i dag”.
Det som är annorlunda nu är att det finns ett växande intresse av att i ren populistisk anda utnyttja detta förakt i politiska syften. Genom att uppmuntra ett gammalt ryggmärgsreflexartat konsthat går det att vinna politiska poänger.
Bloggaren:
I ett samhälle där konsten är brun dyker snart de bruna skjortorna upp, och böcker kan komma att bränns på bål.
Betänk att det inte riskfritt att uttrycka sig föraktfullt om konst och konstmuseer i t.ex. sociala medier. Man kan råka gå SD’s ärenden, och det var kanske inte meningen…
Läs hela artikeln här. Om det är betalvägg finns fortfarande biblioteket kvar.
https://www.svd.se/var-tids-politiker-ar-redo-att-utnyttja-folkets-forakt
Bengt Rahms blogg 