Gunnar Sträng och Antiken

Dick Harrison är dubbelt aktuell i dagens SvD.

Han recenserar en ny biografi om Gunnar Sträng, skriven av Erik Åsbrink:

https://www.svd.se/en-bok-att-stracklasa–traigheten-till-trots

Gunnar Sträng kunde verkligen räkna, trots att han var autodidakt. Det finns faktiskt ingen i hela välden som har varit finansminister lika länge som Sträng.

Däremot verkar byråkraterna i Skolverket inte ha fått med sig särskilt mycket i bagaget. I dagens Understreckare sågar Harrison detta skolverk, jäms med fotknölarna:

https://www.svd.se/historiska-lardomar-om-antikens-relevans

”Den som gör gällande att kunskaper om antiken är onödiga för en förståelse av dagens samhälle redovisar genom blotta påståendet en hisnande okunskap om två millennier av utveckling och en obegriplig ringaktning av historien i dess egenskap av reservoar av mänskliga erfarenheter. Att Skolverket än en gång söker kapa bort antiken från undervisningen är ett svårslaget tecken på en kulturskymning som ingen är betjänt av.”

Gunnar Strängs ledarstil tillhörde en annan tid än vår. Man kan nästan påstå att den var riktigt antik:

”Den bild som slutligen framtonar av folkhemsikonen är kluven. Å ena sidan framstår Gunnar Sträng som en kolossalt hårt arbetande, pliktmedveten medborgare. Han är snål, långsint, kräver massor av övertid av sina anställda, är stenhård i förhandlingar, men tänker i grund och botten bara på landets och folkets bästa. Å andra sidan tecknas han som en mänsklig dinosaurie av en art som i dag är utrotad. Sträng förnedrade kvinnliga kolleger i tid och otid, slängde ur sig nedsättande/rasistiska ord om utlänningar (han avskydde u-hjälp), föraktade ungdomar (de var bara ”slipslösa och hade god skäggväxt”) och excellerade i en maktfullkomlig manlig härskarteknik som satte skräck i övriga statsråd. Patriarker av Strängs kaliber hade fungerat utmärkt hos Gustav Vasa, men skulle ha mycket svårt att agera i nutidens politiska klimat. Redan på 70-talet började det gå fel, när han missbedömde opinioner och blev en belastning för den rörelse han ägnat livet åt.”

Historia är ett av skolans allra viktigaste ämnen.

Ett exempel: Hade de som inte behagade lyssna på lektionerna i historia istället valt att vara idel öra, då hade vi sannolikt inte haft några sverigedemokrater i Sveriges Riksdag.