Vid dagens långpromenad stötte vi på en kvinna som pekade mot fyren vid hamninloppet och frågade oss om vi kände till huruvida det rör sig om en AGA – fyr.
Den frågan gick vi bet på men väl hemma kunde vi konstatera att fyren numera är helt eldriven:
https://fyr.org/wiki/index.php/Lidköping
Kvinnan berättade att hon hade arbetat på AGA’s huvudkontor på Lidingö i många år, därav fyrintresset.
Hon hade bott nära Filmstaden i Solna. När hon gick på bio där kunde hon ibland bli sittande i samma salong som Ingmar Bergman. Denne hade dock en alldeles egen fåtölj.
Enligt ”Mitt i Solna”: Bergman satt alltid på plats, nummer 19, längst bak i mitten, under projektorn. Han ville ha koll på maskinisten, som kallades för Nypan, och som han ofta grälade med.
Herrarna hade nämligen totalt skilda uppfattningar om hur film skulle avnjutas. För Nypan var ridåspelet, ljussättningen och allt det som föregick själva filmen viktigt. Trams, menade Bergman som föredrog en kolsvart salong och att filmen startade på en gång.
”AGA – kvinnan” bor sedan några år tillbaka i Lidköping där hon tillsammans med andra nyinflyttade, från när och fjärran, bidrar till nya livserfarenheter uti denna vår ”bôgd”.
Vi behöver ingen ”enslinje” för att känna trygghet i tillvaron. Alla är faktiskt inte stöpta i samma form. Med fler nya kommuninvånare vågar vi kanske rikta sökarljuset mot andra områden än de som traditionen bjuder.
För annars är risken stor att vi går på grund, ohjälpligt fast i sådant som var i ropet i mitten av förra seklet, den tid då klippljusappararen, tillsammans med acetylengasen, fortfarande var det som fick fyren i Lidköpings hamninlopp att blinka ut över Kinnevikens mörka vatten.
Bengt Rahms blogg 