Jag möter sanningen när jag går in på Willys. Det har varit lugnt under sommaren, men nu sitter hon där igen, kvinnan från Rumänien med sin pappersmugg i handen.
Tänk om det där systerfartyget är tiggerskan. Och plånboken som är tom på mynt och sedlar den här gången. Förutom en hundralapp. Det är ingen idé att försöka växla i förbutiken. Det får man inte. Hundra kronor? Är hon värd det, min eller kanske rent av min frus eller något av våra barns syskonssjäl?
Jag går skamset förbi. Nickar igenkännande. Hon hade nog räknat med en slant den här gången också. Jag ilar mot busshållplatsen. Sveket svider.
Det är orgeltramparen som kör bussen. Den här dagen uteblir solskenet uppe i Stenhammar.
Bengt Rahms blogg 