https://www.svd.se/ingen-slump-att-sado-klubbar-har-en-bock
”Minnet att stå på led när visselpipan ljöd, som vore den ett vapen.
Cecilia Hansson om skolgympans pennalism, och att i vuxen ålder inte kunna glömma den man var på tjockmattan.”
”Och seriöst: primitivt barbariska drifter i kombination med svett och blodsmak, vem har någonsin blivit en bättre människa av det?”
”Gymmen påminner mig om skolidrotten. Minnet av att stå på led, formera sig och så visselpipan som ljöd som voro den ett vapen. Att fastna mitt på bocken. Väljas sist till fotbollslaget, basketlaget, volleybollaget. Bedömas och reduceras efter fysiska, ofta medfödda, kriterier fick mig alltid att känna mig som ett djur utan talan.
Pennalismen som så länge var en del av ”pedagogiken” för skolidrott verkade stå vid sidan om den vanliga undervisningen. Den egna slutna världen, där idrottslärarna härskade i egen majestät. Hur kunde det få lov att vara så? I det jämställda, demokratiska folkhemmet som utgjorde Sverige?”
”Många är de författare som vittnat om detta. Förnedringen, att inte passa in. Hur mobbning och strukturer fick fritt spelrum och cementerades på idrottslektionerna. Och hur detta inte ansågs vara ett problem – utan tvärtom.”
”Att något som hade kunnat vara lustfyllt vändes i sin motsats, utan att det ansågs vara något särskilt med det.
Även flockbeteendet som idrotten ger upphov till kan te sig hotfullt. Känslan av att vara del av ett större sammanhang som transformeras på fotbollsplanen eller i publiken – som så lätt kan bli en mobb. Det skrämmer den som aldrig varit bäst lämpad i idrottshallarna.”
”Det som även skrämmer: hur idrotten allt som oftast verkar stå över politik och ideal. Historikern Per-Olof Holmäng skriver i sin doktorsavhandling ”Idrott och utrikespolitik” om hur Sveriges idrottsutbyte med Tyskland ökade efter att Hitler kommit till makten 1933. Att Sverige under krigsåren inte genomförde en enda landskamp mot något allierat land, däremot flera mot Tyskland och dess allierade, inte minst Finland. Sista landskampen mot Hitlertyskland var i boxning, den 24 januari 1943 i Stockholm.”
Det är inte att undra på att bloggaren avskyr elitidrotten och dennas inte sällan självgoda utövare.
Bloggaren valdes ofta bland de sista när det var match på gång i skolgymnastiken. Sådant sätter sina spår för resten av livet. Övermänniskoidealet är avskyvärt. Men han tröstar sig med Kretschmers konstitutionslära – detta att atleten visserligen har breda axlar men att han inte sällan är själsligt trög och har svårt att få saker ur händerna.
Att bloggaren kan gilla när representanter för det kvinnliga könet spelar fotboll beror sannolikt på avsaknaden av divalater. Det är viktigare hur det går för (det kvinnliga) laget än att visa upp ett eget uppblåst ego.
Bengt Rahms blogg 