Fredrik Sjöberg på SvD Kultur om Trädpatologen Mårten Linds nya bok När almen tystnar: Om träden vi älskar och dödar.
Alm tålde torka bra, blåste inte omkull i onödan och fick träden bara stå i fred kunde de bli flera hundra år och dubbelt så höga som femvåningshus. Kunde, märk väl, inte kan. Den tiden är förbi. Globaliseringen kom emellan och tids nog det epidemiska svampangrepp som kallas almsjuka.
1984 fanns det 40 000 större almar i Malmö; två decennier senare var de 400.
Den likartade askskottsjukan dödar även askarna. Vem som helst kan se det.
Inte mycket man kan göra. Svampsjukdomar av det här slaget, och skalbaggarna som gör grovjobbet, sprids över världen med handelsströmmarna. Invasiva arter, omöjliga att hejda när de väl bitit sig fast, är ett pris vi får betala för billiga varor, främst från Ostasien.
Alm och ask dör inte ut som arter (smittspridningen dödar allt utom buskar och småträd), men farsoterna kan jämföras med en hypotetisk pandemi som tar livet av samtliga människor äldre än 20 år.
Världen förändras och mycket försvinner, men lever ändå som kulturminnen. Askvirke var till exempel så starkt att man byggde flygplan av det, samt även bagageutrymmet i Volvo Duett.
Bönder hamlar inte längre träden för vinterfoder till korna, och inte tillverkar man som förr hjulnav och ekrar av alm, eller använder asken till spjut. Allt det där är kulturhistoria bara, men förlusten är svår nog. Till och med gevärskolvarna görs av andra material nuförtiden.
Själv minns bloggaren pinnarna av ask som användes när korna skulle fösas in i ladugården när det var mjölkedags.
Som väl är lär det även fortsättningsvis finnas asksly, men kofösande på 60-talsvis är troligtvis en utdöd arbetsmetod.
Bengt Rahms blogg 