Vad upplevde jag den kvällen,
höstkvällen när jag gick efter ved åt mor?
Jag minns den så väl, ingen kväll minns jag som den.
Det var då jag för första gången såg stjärnorna.
Med vedträna i famnen kom jag att se upp i himlen
och då såg jag dem däruppe, omgivna av sitt gränslösa mörker.
Överallt ovanför mig fanns de i en ödslighet utan gräns.
När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte.
Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de andra
var jag inte längre något barn.
Kommentar:
För första gången anar barnet (Pär Lagerkvist) något om människans situation i kosmos, sin egen situation och upplevelsen av ett heligt mysterium, en känsla av närvaro, av bävan inför det outgrundliga.
Jag upplevde ungefär samma känsla som barn, inte minst när jag en sen höstkväll gick ut på kökstrappan hos mormor, rundade husknuten och blickade upp mot stjärnhimlen i öster – och blev varse vintergatan.
Bengt Rahms blogg 