I trettio år har hon skärskådat känslornas roll i samhället och skrivit hyllade böcker om varför kärlek gör ont. Ändå tycker hon att människor har alltför stor tilltro till psykologer.
När DN:s Sandra Stiskalo möter stjärnsociologen Eva Illouz (en av vår tids viktigaste tänkare) i Paris förklarar hon varför vår terapeutiska kultur är suspekt.
https://www.dn.se/kultur/stjarnsociologen-eva-illouz-darfor-tror-jag-inte-pa-terapi/
Klassiska eller hegemoniska män visar inte sårbarhet. Att undanhålla känslor ger makt, och män vill, medvetet eller omedvetet, inte ge upp den makten. Kvinnor å sin sida har en tendens att ta känslor och relationer på väl stort allvar.
Romantiska relationer är den plats där många av modernitetens krafter möts och korsas, därför är de sociologiskt intressanta. Vart man än vänder sig i västvärlden berättar dejtande kvinnor om hur svårt det är att träffa en man som vill binda sig och stadgade kvinnor om hur oberörda deras män är. Den romantiska kärleken funkar inte i dag. Inte så att alla är olyckliga, men alla verkar ha problem.
Hon konstaterar att osäkerhet, ensamhet och allmänt kaos präglar våra kärleksrelationer. Och hon skriver om hur relationer i dag alltmer kommit att likna varor att konsumera och konkurrera om.
Kärlekslivet har blivit en ekonomi. Och i likhet med så många andra marknader i senkapitalismens tid har även kärleksmarknaden avreglerats.
Att vara modern innebär att använda alla sina mentala resurser för att på egen hand och genom val skapa sig ett så gott liv som möjligt. Det börjar redan i låg ålder. Små barn och deras föräldrar väljer bland aktiviteter och skolor som ska hjälpa barnen framåt i livet. Sedan kommer val av utbildning, bostad, yrke, stil, partner. Detta kräver att jaget blir en entreprenör, säger Eva Illouz.
Även kärleksrelationer är i det moderna samhället en fråga om val och beslut. Tinder är, enligt Eva Illouz, tydligaste exemplet på det.
Man skapar en profil, beskriver sig själv på det mest smickrande sätt, bedömer andras profiler, och avvisar eller accepterar erbjudanden. Det skiljer sig inte i grunden från att granska människor för ett jobb. Sedan arrangerar man intervjuer – dejter – där man försöker imponera på en potentiell partner. Dessa affärsmässiga processer kräver enorma investeringar i tid och får oss att agera som självprofilerande handelsvaror.
Inget är längre givet på kärleksmarknaden, men allt är möjligt. Kanske är det skälet till att så få i dag verkar falla handlöst för någon.
Illouz menar att det oöverblickbara utbudet av möjliga kärlekspartner och den ständiga introspektionen tär på ”vår förmåga att uppleva starka och oförfalskade känslor”.
Är det något som kapitalismen har lärt oss, så är det att överflöd sänker varors värde. Och ju mindre tillgänglig, desto mer åtråvärd.
Det är svårt att sammanfatta Eva Illouz forskning. Vill man ändå försöka, skulle man kunna säga att hon visat att känslorna och kapitalet sitter i samma båt.
Känslor har naturligtvis alltid funnits, men i kapitalismen har känslorna kopplats till konsumtion. Och i dag konsumerar vi i hög grad våra känslor.
Det är även så man måste förstå den intensiva gåvokultur som utvecklats under de senaste decennierna. Vi uttrycker tacksamhet, uppskattning och skuldkänslor genom presenter. Hur många presenter till kollegor, vänner och barn köper man – jag! – inte på ett år? Det är inte klokt egentligen.
Den bild av kapitalismen som hon tecknar liknar ett slutet ekosystem som koloniserat det sociala livets alla delar. Inga aspekter verkar längre orörda och någon väg ut är inte i sikte.
Hon anser att den terapeutiska kulturen är suspekt. Frågespalterna, självhjälpen och de många olika terapisorterna är ju i högsta grad en del av konsumtionskulturen som drar in pengar på att hantera kärlekssorg.
Lösningen: Hon tror att om män och kvinnor blir jämställda på det sociala och ekonomiska området, verkligt jämställda, så kommer kärleksrelationerna att förändras.
Illouz älskar bebisar. Att krama dem. Trösta dem. Hålla om dem. När man får ett barn blir man en oändlig källa av kärlek. Det är en kärlek utan ”om” eller ”men”, och barnet bara tar emot den. Som om kärleken var en naturlig och oemotståndlig livskraft.
Bengt Rahms blogg 