Problemet är inte att vi letar efter lyckan på fel ställen, utan att vi letar efter den överhuvudtaget.
https://www.svd.se/a/5BzKQz/john-sjogren-darfor-borde-vi-sluta-leta-efter-lyckan
Med lyckan är det helt enkelt precis som med olyckan. Den drabbar oss när vi minst anar det.
Plötsligt kan den skölja den över dig– lyckan. Kanske inte direkt himlastormande, utan mer som en stilla tacksamhet över att vara vid liv, en förtätad känsla av livet självt.
Lyckan (eller resonansen) uppstår när någon eller något svarar på vårt anrop, när världen talar till oss. Det är en relation som inte kan tvingas fram. Den kan inte mekaniseras, automatiseras, förutbestämmas, utan är något som händer oss, som vi tar emot som gåva av världen.
Att uppleva resonans försvårats avsevärt i moderniteten, inte minst genom ”acceleration” – att mer, större och snabbare nästan alltid betraktas som något gott och eftersträvansvärt. Men också vår tendens att vilja kontrollera allting ställer sig i vägen för oss. Lyckan, eller resonansen, kan inte kontrolleras.
Snarare gör vårt outsinliga kontrollbehov och våra medvetna strävanden efter lycka oss olyckliga. Impulsen att gripa tag om livet gör bara att vi förgriper oss på eller förlorar kontakten med det. För att uppleva resonans måste vi släppa taget och förbli öppna för den okontrollerbara lyckan.
Bengt Rahms blogg 