Ni vet han med ”De vita bussarna”.
Folke Bernadotte påstod i boken Slutet att det var han och bara han som var mannen bakom räddningsaktionen, när det i själva verket var Medizinalrat Felix Kersten som hade övertalat Himmler.
Om Kersten bestred Bernadottes lögnaktiga historia skulle Bernadotte se till så att Kersten blev utvisad ur landet.
Brevet från Bernadotte till Himmler kan mycket väl vara en förfalskning men den mycket ansedde brittiske historikern Trevor-Roper bedömde att det var äkta:
”Judarna är lika lite önskvärda i Sverige som de är i Tyskland. Därför förstår jag fullständigt er inställning i judefrågan. Jag hör av medicinaren Kersten, att Ni har frigivit 5000 judar som får fara till Sverige. Jag uppskattar inte detta, eftersom jag inte önskar ta med några judar.”
Det är helt klart att Folke Bernadotte inte var den hjältemodiga räddare av judar undan nazisterna han senare gjorts till, säger Bosse Lindquist till DN. (1998).
Folke Bernadotte ansträngde sig inte direkt att rädda judar undan de nazityska koncentrationslägren. Tvärtom förekom det att icke-skandinaviska judar som lyckats komma med någon av de berömda vita rödakorsbussarna blev avslängda innan de lämnat tysk mark. Och från första början gjorde Bernadotteexpeditionen en medveten prioritering av icke-judar framför judar bland de skandinaviska lägerfångar som omfattades av räddningsaktionen.
Först och främst skulle de vita bussarna evakuera skandinaver, inga andra nationaliteter, från koncentrationslägren. I den mån det bland dessa fanns fångar av judisk börd utrycktes åtskillnaden rakt på sak i ett gemensamt tysk-svenskt protokoll från mars 1945: ”. . . beträffande judarna: judarna bör avhämtas sist.”
Folke Bernadotte var nog, som Karl Gerhard mycket klokt påpekade i en av sina elaka kupletter, en riktig kappvändare. Nazivänlig ända tills den tyska krigslyckan vände.
Bengt Rahms blogg 