Inom sjukvården lönar det sig ofta ekonomiskt att överge det kliniska arbetet – för att istället ägna dagarna åt (inte sällan helt meningslös) administration. Och så kan vi ju inte ha det.
Duktiga undersköterskor, sjuksköterskor och läkare skall givetvis kunna göra karriär, men då i första hand med koppling till ett fortsatt patientnära arbete.
Och vi behöver karriärvägar som ger förutsättningar för en nära koppling mellan den dagliga vården och forskningen.
Hur förankrad i vårdens utmaningar är egentligen en chefsläkare som aldrig träffar en patient, eller en sjuksköterska som sitter på ett avlägset beläget kontor med uppdraget att ägna sig åt vårdutveckling?
De högst betalda vårdarbetarna borde rimligtvis vara de som tar hand om de sjuka, och det borde inte löna sig att fjärma sig från den direkta patientvården.
”Laptopbärare ” har vi gott om, men sådana personer utvecklar sällan vården. Däremot gör vissa av dem vårdarbetet mer invecklat, merendels till ingen som helst nytta.
Och dyker det upp en tondöv karriärist som högste tjänsteman på Kolssalsjukhuset (en som sedan långeliga tider har övergivit patientvården), ja då kan det sluta riktigt, riktigt illa. Det har alla vi i västra Skaraborg bittert fått erfara.
Något av en stiftelse drivet akutsjukhus i Lidköping (med minimal administration) vill denne definitivt inte höra talas om. En succé (faktiskt helt given!!) för ett sådant sjukhus skulle sannolikt vara till stort men för den fortsatta karriären.
Bengt Rahms blogg 