Man hamnar på en lista. Det är en dödslista. En lista där en gängledare kan bocka av vinster. Barnet anses tillhöra motståndarsidan. ”Oppsen”.
Någon samlar in pengar för att mordet ska genomföras. Allt planeras – vapen skaffas fram, det behövs transport och kanske en lägenhet att gömma sig i. Någon avslöjar för mördaren var offret befinner sig. Eller bara lurar honom till en specifik plats.
Där avrättas han. Ofta av ett annat barn.
Det barnet finns i sin tur på en annan lista. En förteckning över personer som visat sig redo att utföra jobb. Det är barn som ofta själva ber om att få vara med. Men också barn som anses stå i skuld. Genom våldsbrotten betalar man av skulden. Eller stiger i anseende.
Båda dessa listor finns hos vuxna. De är de som styr. I förundersökningar kan man följa hur äldre hetsar yngre.
”Skjut han i huvudet och töm alla kulor bror tills den tar slut”, skriver ett alias som misstänks tillhöra en äldre gängmedlem. Han skriver till en sextonåring pojke. Sekunder senare går pojken, enligt åtalet, in på en sushirestaurang i Skogås och avrättar en femtonåring – en person som också dragits in i konflikten, och alltså blivit en motståndare.
För de vuxna sker allt på distans. Som ett slags nätköp för mord. Kontaktlöst. Ledarna behöver inte befatta sig med den unga, utsatta person som utför jobbet.
Men när man sedan vill hämnas mot den andra sidan, när det finns ett behov av att komma före i krigets bisarra pinnräkning, så tvekar man inte att döda vare sig familjemedlemmar, grannar eller förbipasserande. Eller de yngsta.
De brukar kallas ”springisar”. De saknar ofta skydd. De är lättast att få tag i. Billigast att locka fram och avrätta. Det är sådana personer som befinner sig vid en fotbollsplan i Mälarhöjden en kväll i september. Bland andra unga.
Direkt efter dådet startar rykten på nätet. Konton som bevakar brottsutvecklingen larmar om händelsen. Obekräftade detaljer fylls på i snabb takt. Vid onsdagens mord spreds också en film som visar vad som tros vara själva förloppet, inspelad av mördarna själva.
Som tidigare när unga personer blivit offer, vill utförarna att våldet når ut. Att bilder sprids. Att det man brukar kallas ”våldskapitalet” stärks.
I dag är varumärket allt viktigare för gängen. Många menar att marknadsföringen även sker genom musiken, inom ”gangsterrappen”. Musik vars texter ofta beskriver det pågående våldet och dess effekter.
Bortom samhällsdebatten börjar det också komma faktiska tecken på att våldet byter plats. Också ibland offer och förövare.
I veckan talade jag med en polisanställd som uttryckte förvåning över ett nytt fenomen han sett i flera ärenden han jobbat med, där de gängkriminella är vad han beskriver som ”vita villaungar, med alla sorts förutsättningar i livet”.
Han menar att fall som dessa blir vanligare, och att de ställer vissa förklaringsmodeller på ända: det är inte bara unga från svåra socioekonomiska förhållanden som dras in i gängkrigen.
Och kanske kan ett sådant faktum i alla fall vara något som får folk att vakna, funderade han. Något som får oss vuxna att börja ställa frågor om vad som sker bland unga på nätet, i musiken och i kulturen i stort.
Men det lät mest som en svag förhoppning. Likt många andra under den här blodiga veckan, greppar nog personen jag talade med efter de halmstrån han ser framför sig. Eftersom inga andra lösningar syns till.
Ovanstående är hämtat ur Emil Arvidsons kommentar i dagens SvD, med rubriken ”Dödslistorna finns hos de vuxna”.
Länk: https://www.svd.se/a/0QyWWo/dodslistorna-finns-hos-de-vuxna-avgor-hur-barn-dor-i-gangkrigen-2023
Bengt Rahms blogg 