Ann Heberlein, författare och teologie doktor i etik, är omstridd, men hon är inte alltid helt fel ute.
https://www.svd.se/a/dweGMA/ann-heberlein-jag-var-en-pinsamhet-for-moderaterna
Hämtat ur artikeln i lördagens SvD:
I otaliga texter och två böcker (”Våldtäkt och kultur” och ”Den banala godheten”) har hon adresserat en lång rad problem som uppstått i kölvattnet av en ohållbar migrationspolitik, och en bristfällig, för att inte säga obefintlig, integration.
Hon har skrivit om hedersvåld, unga gärningsmän och gängkriminalitet, sexuella övergrepp, terrorism, antisocialt beteende, antisemitismen hos svenska muslimer, bombdåd, bilbränder och bidragsfusk.
Hon har redogjort för fakta om arbetslöshet. Om otillräckliga språkkunskaper hos både första och andra generationens invandrare. Om män med utländsk bakgrund som var överrepresenterade i brottsstatistiken.
Hon har argumenterat för behovet av att utbilda nya svenskar i svenska värderingar och kräva kunskaper i svenska av den som lever i Sverige. Hon har ansett att straffen borde skärpas, i all synnerhet för unga gärningsmän som kunde komma undan med några samtal med en socionom. Eller i värsta fall, efter grova brott som våldtäkt och misshandel, hamna på Sis-hem.
Hon menade att Sverige borde anpassa sitt mottagande av flyktingar efter samhällets förmåga till integration. Och hon varnade för konsekvenserna av att majoriteten av dem som sökte uppehållstillstånd från 2015 och framåt var män.
För några år sedan var detta oacceptabla åsikter. Oavsett hur korrekt den fakta hon redovisade var, avfärdades den som ”hatfakta”.
Idag befinner sig samtalet någon helt annanstans. Politiker på hela spektrat, från höger till vänster, tycks tävla i att lansera det ena repressiva förslaget efter det andra. Är det inte militären som ska kallas in så är det utegångsförbud och storskalig kameraövervakning som föreslås.
Hon är inte imponerad, varken av hur samhällsdebatten såg ut då eller hur den låter nu. Tillståndet vårt samhälle befinner sig i, barn som dödar barn och en gängkriminalitet som äter sig in i våra system, var inte på något sätt omöjligt att förutse.
För den som orkade tröska regeringens långtidsutredningar, studera Brås statistik och ta del av forskning om maskulinitet, ojämlikhet och våld fanns flera oroande tecken redan för många år sedan.
Det är väl känt att brottsligheten ökar i samhällen med stor obalans mellan antalet män och kvinnor.
Ett stort statistiskt underlag visar på en relation mellan social och ekonomisk ojämlikhet och förekomsten av våld och kriminalitet. Ju ojämlikare samhälle, desto mer kriminalitet. Och fundera sedan över den etniska underklass som (på grund av en havererad integration) vuxit fram i landets förorter.
I ett försök att analysera samhällsdebatten formulerade hon idén om ett fenomen som hon benämnde ”den banala godheten”. Hon menade att alltför många politiker och opinionsbildare baserade sina åsikter på känslomässiga grunder, snarare än på rationella skäl. Önskan om att framstå som god trumfades av viljan av att erkänna och lösa samhällsproblem.
Det gav helt enkelt större moraliskt kapital att förtiga hedersvåld och otrygghet i landets utanförskapsområden än att skriva om konflikter mellan olika etniska grupper och sexuella ofredanden på diverse festivaler.
Alltför länge styrdes svensk integrationspolitik av denna banala godhet, en naiv välvilja om man så vill. Utan att man reflekterade över konsekvenserna.
I bedömningen av det moraliska värdet av en handling – är den god eller ond, rätt eller fel – måste vi alltså använda vårt förnuft.
Vi behöver argumentera snarare än känna. Det överspänt känslomässiga tonläget i den svenska politiska debatten oroade henne då. Och den oroar henne nu. Om den i anslutning till den stora flyktingvågen 2015 präglades av en banal godhet, präglas den idag av en oreflekterad hårdhet.
Om godhet gav moraliskt kapital då, är det hårdhandskar som ger det idag.
Politiken och tyckonomin tycks ägna sig åt någon form av överslagshandlingar. Som om hårda tag och auktoritära förslag ska dölja deras misslyckanden. Det faktum att de för bara några få år sedan vägrade att adressera de problem som nu exploderat i våra ansikten.
Lika lite som hon då trodde på banal godhet som vägledande princip för att lösa komplexa och allvarliga frågor, tror hon på oreflekterad hårdhet nu.
Hon tänker ofta på Nietzsche och hans varning i ”Bortom ont och gott”: ”Den som slåss mot odjur bör vara uppmärksam på att inte bli ett odjur själv.” Förr eller senare blickar den där avgrunden tillbaka, och kanske förstår vi då för sent vad vi förlorat i kampen mot odjuret.
Frågor vi bör ställa i ett alltmer upphettat samhällsklimat är hur mycket av vår frihet vi är beredda att offra för vår trygghet? Vilket sorts land vill vi leva i? Är vi säkra på att det bästa sättet att få unga män utan framtidstro att hålla sig laglydiga är att skrämma dem? Kommer ressentimentet att växa i de grupper som ser sig utpekade – och vilka konsekvenser kan det få?
Hon tror att vi befinner oss i en brytpunkt. Mitt i en nödvändig samhällsomvandling, där människor betraktas som ansvariga och där man sluter upp bakom dem som drabbas av våld och kriminalitet. Det är bra.
Parallellt med detta skifte krävs en ny berättelse – om Sverige. Det är för sent i tiden för nostalgiska drömmar om ett svunnet folkhem, landet lagom som var neutralt och konsensusinriktat. Nu är något annat, och vi behöver ett narrativ, en idé om ett land med lika möjligheter för alla. Med utrymme för olika övertygelser och livsstilar. Men också med en uppsättning värderingar att samlas kring.
Bara så kan vi skapa ett samhälle som är gott för alla sina medborgare.
Bengt Rahms blogg 