Konsten att vandra utan att räkna steg – och endast tankar man gått sig till äger värde

I boken ”Promenerandets historia. Från kungligt framträdande till folknöje” återvänder Kekke Stadin till de stockholmska flanörernas guldålder. (Jag såg boken bland nyinkommet på Biblo vid ett besök där i veckan, men insåg inte att den kunde vara ett fynd. Men först måste jag lösa ut Fosses Ett nytt namn. Problemet är att Fosse inte kan sätta punkt. Den som lånar en av hans böcker förstår vad jag menar).

Promenerandets historia avhandlas i söndagens Understreckare i SvD.

https://www.svd.se/a/APyEgq/recension-promenerandets-historia-av-kekke-stadin

Det var först med trottoarer och gasljus som söndagspromenaden blev ett urbant nöje, men i dag är det snarast i shoppinggallerior, eller på fjällen, som vandrandet sker.

Har man kört fast i ett problem brukar det heta att man ska sova på saken. Men man kan lika gärna gå en promenad. Även i vardagens mest utnötta förflyttningar till fots finns alltid någonting att upptäcka. Aldrig så få steg kan erbjuda nya och oväntade perspektiv.

Sittfläsket är just synden mot den helige ande. Endast tankar man gått sig till har värde. Så skrev Nietzsche i sin bok Avgudaskymning.

Kierkegaard: “Jeg gaar mig hver Dag det daglige Velbefindende til og gaaer fra enhver Sygdom; jag har gaaet mig mine bedste Tanker til, og jeg kjender ingen Tanke saa tung, at man jo ikke kan gaae fra den”.

Vilka människor har genom historien haft möjlighet att utan ärende och för nöjes skull korsa det urbana rummet? I århundraden var det en klassfråga, och långt fram i tiden en fråga om kön.

Stadin ägnar ett underhållande kapitel åt de så kallade Norrbrolejonen; unga fåfänga män i senaste parisermode som trippade fram och förslösade sina arv. De bar gärna de senaste skäggfrisyrerna i babylonisk stil och den närmast obligatoriska lornjetten. Dessa glasögon bildade med tiden verbet lornjettera, ett uttryck för lejonens voyeurism: att utan diskretion mönstra de människor som promenerade förbi.

Wikipedia:

Nog är fortfarande helgen den tid då städernas promenadstråk fylls av folk, men promenader i sakta mak verkar allt mer sällsynta. Flanören är utdöd, och att gå omkring utan ärende kan rentav verka suspekt. I stället lever vi i ett utpräglat konsumtionssamhälle där promenaden ofta begränsas till en snabb förflyttning mellan olika butiker. Horder av människor driver omkring i gudsförgätna gallerior, där de konsumerar för att hålla livsmodet uppe.

I vår tid är det fjällturen eller pilgrimsvandringen som triumferar som metod för medelklassen att finna sig själv.