”Ett av Martin Bubers viktiga tal om sionismen hölls den 31 oktober 1929, två månader efter en serie fruktansvärda massakrer som utförts av araber, den då dominerande folkgruppen i Palestina, mot den lilla judiska minoriteten i städer som Jerusalem, Hebron och Safed. Dessa händelser resulterade i det brutala mördandet och torterandet av 133 judar – män, kvinnor och barn – och det fullständiga utplånandet av hela judiska bosättningar, däribland den i Gaza. Historikern Hillel Cohen har talat om 1929 som ”år noll i den arabisk-israeliska konflikten”, och massakern den 7 oktober i år framkallade kusliga paralleller till denna ursprungliga tragedi.”
https://www.svd.se/a/AP1O0A/martin-bubers-budskap-till-ett-overhettat-israel
Den där oktoberdagen 1929 talade Buber inför Berlin-sektionen av Brit Shalom (Fredsalliansen), och sammanfattade sin sionistiska vision. För honom var sionismen inte bara ännu ett uttryck för en nationalism som eftersträvade ett specifikt folks egenintresse, vad Buber talar om som ”kollektiv egoism”. I stället såg han sionismen som ett judiskt nationellt projekt, inriktat på att upprätta en politik som vilade på rättvisa och fred, som skulle lägga grunden för en ”ny mänsklig gemenskap”. Detta, framhävde han, ”är grunden för vår sak, det vi kallar Sion”.
Men de flesta sionister drog slutsatsen från det arabiska våldet att araberna väsentligen var fientliga och våldsamma. De ansåg att det rimliga svaret på denna otyglade dödliga kraft inte var ord om fred utan ett större våld.
Buber vägrade att anlägga den manikeiska föreställningen om ”ljusets söner mot mörkrets söner”. Han vägrade att uppfatta araberna som ren ondska eller som en upprepning av den bibliska Amalek
Bubers slutsats då 1929 är lika träffande i dag, nästan profetisk: ”Om vi hade varit beredda att verkligen leva tillsammans, så hade de händelser som inträffat nu inte varit möjliga”.
Bengt Rahms blogg 