Genom att flytta fokus från oss själva till något större mår vi bättre psykiskt. Det menar sjukhusprästen Oskar Arngården som är van vid att möta människor i kris. Han har själv varit nere på botten.
https://www.svd.se/a/9z1LJ9/prasten-oskar-arngarden-varvar-crossfit-med-livsfragor
Vad vill jag? Vad är meningsfullt? Vart är jag på väg?
Det är existentiella frågor som många av oss brottas med när vi hamnar i en gränssituation. Du kanske förlorar ditt arbete, fyller 40 år, separerar. Eller barnen flyttar hemifrån, någon närstående dör.
Då brukar de här frågorna dyka upp.
Vi människor är väldigt bra på att tänka att vi ska vara individualistiska, självständiga och uppnå självförverkligande. Men det går emot något i oss själva.
Människan är en relationell varelse och har ett behov av att vara en del av något större.
När vi upplever att vi är en del av något större, att det finns något som bär, då skapar det en trygghet. Även om jag är liten i det här så är jag inte ensam.
Ida Hallgren, doktorand i praktisk filosofi och leg psykolog ser också en vinst i att flytta fokus från sig själv till något större, att ”glömma sig själv” en stund.
Hon säger att det råder en meningsbristepidemi som bottnar i att vi lever i ett konsumtions- och kundsamhälle. För när allt tillskrivs ett pris blir också allt utbytbart.
Vi har lärt oss att vi ska agera som kunder och att sikta på att maximera den egna lyckan. Men det finns en tragik i synsättet att om var och en satsar på sitt och sin egen lycka, då blir det bäst för alla.
Problemet är att vi då inte får tillgång till något annat, som är djupt mänskligt – behovet av att vara behövd. Att ha en social roll, exempelvis att få ge och ta emot.
Det vi förlorar är möjligheten att betyda något mer för andra än att vi har pengar och saker att erbjuda. Det berövar oss viktiga relationer och roller, att vara del av något större.
Som sjukhuspräst hamnar Oskar Arngården ofta i samtal med personer som är nära döden. När vi pratar om vad man har ångrat i livet kommer vanligtvis samma svar: det är relationer man har försakat.
Oskar Arngården kan bli ledsen över det, över att vi tror att vi klarar oss själva. Men på dödsbädden blir det så uppenbart att det gör vi inte. Det är relationerna vi i slutändan kommer att sakna och ångra att vi valde bort.
Vi behöver glömma vårt ego och hitta ett mer kollektivt jag för att må bättre. Det säger den amerikanske psykologiprofessorn Dacher Keltner, världsledande forskare inom välbefinnande.
https://www.svd.se/a/on29X0/dacher-keltner-forundran-hjalper-oss-finna-mening-med-livet
Idag tänker vi alldeles för mycket på jaget, särskilt genom vårt fokus på sociala medier, där vi är upptagna av hur vi framstår och ofta jämför oss med andra.
Vi behöver sätt att ta oss bort från det ego- och begärsstyrda jaget till ett mer kollektivt jag. Vi behöver känna att vi är sammankopplade med ekosystemen, de sociala- och kulturella systemen runt oss.
Förundran tystar den tjatiga, självkritiska, arroganta, statusmedvetna rösten som tillhör vårt ego och förmår oss att samarbete och öppna våra sinnen för livets mysterier.
Om vi ägnar fem minuter varje dag åt förundran kan vi bli bättre människor. Förundran hjälper oss hitta mening, stärker hälsan och gör oss mer generösa.
Bengt Rahms blogg 