Det skadar aldrig med lite repetition.
För stadsträdgårdsmästare har almen historiskt varit ett drömträd eftersom den är en tuffing som tål det mesta ett träd utsätts för i stadsmiljö – vind, luftföroreningar, skugga och salt. Almen är en viktig värd för 250 arter som lavar, mossor och insekter. Uppskattningsvis 60 av dessa är så specialiserade att de inte kan leva utan almar.
Men nu har uppskattningsvis 95 procent av Europas stora almar strukit med i almsjuka. Skogsalm, lundalm och vresalm är alla tre akut hotade.
Wikipedia:
https://www.svd.se/a/GMEX9q/almsjuka-700-almar-ska-fallas-i-stockholm
Almsjuka orsakas av en svamp och sprids av en skalbagge, almsplintborren. Den flyger från träd till träd på våren för att äta på späda grenar i almens krona. När almsplintborrarna gnager överförs sporerna till det nya trädet. Vatten transporteras genom kärl i den yttersta årsringen på almen och här tar sig svampen in.
När trädet känner av svampens närvaro reagerar det kraftfullt med en överproduktion av celler som växer ut i kärlen och blockerar vattentransporten. Trädet överreagerar och stryper i princip sig själv. Dessvärre är svampen snabbare och har hunnit förbi innan kärlen korkats igen. Alla löv ovanför stoppet vissnar snabbt och ett stort träd kan dö på bara ett år.
I naturen smittas almar av almsjuka när de är 10–20 år. Först då lägger almsplintborren, som sprider almsjukesvampen, ägg i träden. Almen kommer alltså inte att utrotas helt, men istället för resliga skogsalmar på 25–30 meter kan buskage av sly och ungträd bli det som återstår.
Det finns ingen bot, däremot ett vaccin. En lösning med en infektion av en annan svag skadesvamp sprutas in. Då förbereds trädet och reagerar snabbare om den senare infekteras av almsjuka.
Genom korsningar med asiatiska almar har hybridalmar, som uppges vara resistenta, tagits fram och finns idag till försäljning. Sådana har på försök planterats, bland annat i Stockholm.
I Spanien har man arbetat med resistensforskning i över 30 år och hittat individer av lundalmar som verkar vara motståndskraftiga.
Trots att almsjukan funnits i Europa ända sedan 1910-talet dröjde det fram till 1950-talet innan sjukdomen nådde Sverige. Till en början spreds sjukdomen ojämnt och relativt många träd överlevde eftersom det första angreppet orsakades av svampen Ophiostoma ulmi som leder till ett något mildare sjukdomsförlopp. Men 1979 identifierades den högvirulenta svampen Ophiostoma novum-ulmi i Skåne och då tog spridningen fart. Sjukdomen fanns snart i almens hela svenska utbredningsområde. Vissa almbestånd som har långt till andra almar klarade sig dock länge. Till Gotland kom almsjukan så sent som 2005.
Bengt Rahms blogg 