Vi är inte lika stora i käften som fordomdags

Människans mun har krympt i alarmerande takt på bara några generationer. Nu varnar forskare för konsekvenserna. Och denna ”pandemi” med krympta käkar förbryllar forskare.

https://www.svd.se/a/4o45wR/manniskans-krympta-kakar-oroar-forskare-varlden-over

Dagens samhälle serverar fett, socker och salt i ohälsosamma kombinationer. Men vår moderna diet rymmer en stor paradox: Midjemåttet exploderar, samtidigt som verktyget för att tugga alla godsakerna, våra munnar, krymper.

Utvecklingen får forskare över hela världen att reagera. Allt fler tror att fenomenet kan få stora konsekvenser för vår hälsa.

Barn som inte har exponerats för en västerländsk livsstil och diet hade ”breda attraktiva ansikten, breda tandbågar med vackra raka tänder och ingen tandröta.

På medeltiden fanns det inte särskilt många sneda tänder eller stora bettfel. Det såg bra ut fram till den industriella revolutionen. Sedan har det rasat utför.

Så hur kan det komma sig att vi på rekordtid har fått väsentligt mindre plats i munnen?

Genom hela vår historia har våra barn ammats fram tills de är 3–4 år. Under den här perioden blev de långsamt introducerade för hård ”vuxenmat”. Barnet har då fått suga, använda tungan aktivt, samtidigt som de lärde sig att tugga fast föda tidigt.

I dag har 60 procent slutat amma innan barnet har fyllt ett år. Det här sammanfaller precis med när vi började få mindre plats i munhålan.

Napp och tumsugning påverkar bettutvecklingen på så så sätt att man får en smalare tandbåge i överkäken.

Amning kan hindra barn från att utveckla långvariga sugvanor.

Tuggning stimulerar breddväxten i käkarna och leder till bredare tandbågar och bättre utrymme.

Barn som har fått gröt och välling till 3–4 års ålder har generellt smalare tandbågar.

Konsekvenser kopplade till våra krympande munnar:

Estetiska: Smalare ansikte, underutvecklade käkar och skeva tänder.

Munandning: Bristande bredd i käkpartiet och att käken har skjutits framåt leder till platsbrist i svalget, något som påverkar vår benägenhet att andas vanemässigt genom näsan. Och det som är allvarligast: Munandning är något som ger mer sömnapné!