Vid förra sekelskiftet gjorde syfilisen stora avtryck i kulturen. Det var en sjukdom förknippad med skam och synd – men också med konstnärlig genialitet och förhöjd livskänsla. Anders Zorn var en av de drabbade.
Men han fick skylla sig själv eftersom han hade smittats genom att vara otrogen mot sin hustru Emma. Syfilisen tillsammans med ett våldsamt supande torde ha bidragit till att Zorn bara kom att leva i 60 år. Hur det gick för alla de kvinnor han delade säng med finns det mig veterligen inga uppgifter om.
Bakterien spirochaeta pallida är sedan länge omdöpt till treponema pallidum. Syfilis kallas även lues, tidigare även franska sjukan eller – innan den epidemiska sjukdomen med samma namn bröt ut – spanska sjukan.
Från min praktikperiod på medicinkliniken på Sjukhuset i Falköping hösten 1973 minns jag att ett av de prover som togs på alla nyinlagda var Wassermann. Provet ingick i den tidens grundstatus. Det var ett serologiskt prov som togs för att påvisa antikroppar mot treponema palladium. Sjukdomen var således inte helt ovanlig bland befolkningen för 50 år sedan.
Jag noterar nu att Per Svensson (han som har skrivit den biografi om Zorn som nu är färdigläst) förra året hade en artikel i DN om syfilis i just konstnärskretsar:
https://www.dn.se/kultur/per-svensson-kommer-covid-19-pragla-kulturen-pa-samma-satt-som-syfilis/
Bengt Rahms blogg 