Hämtat ur en artikel i SvD, skriven av Ann Heberlein
Överallt syns barnen: de som vrålar och springer med paddan i släptåg – utan att någon vuxen säger ifrån. Men föräldrarnas konflikträdsla kan stå barnen dyrt senare i livet.
https://www.svd.se/a/KnwEzy/ann-heberlein-foraldrars-konfliktradsla-kan-sta-barnen-dyrt
”Pojken på tåget är bara ett av otaliga exempel på barn totalt renons på fostran och förståelse för hur man för sig utanför hemmet som jag stött på sista tiden. I affären, på restauranger, i kyrkan och på museer möter jag barn som skriker i stället för att prata, springer i stället för att gå och inte lärt sig att respektera andras behov av fysisk integritet. I släptåg har de lama föräldrar som, i motsats till sin avkomma, inte förmår höja rösten, som inte kan sätta gränser.”
”Föräldrar som inte förmår fostra sina barn så att de kan vistas bland folk misslyckas med den kanske viktigaste uppgiften en förälder har, nämligen att göra sitt barn älskvärt och lära barnet hur man blir en person som andra gillar.”
”Moderna föräldrar verkar måttligt intresserade av att tillrättavisa sina barn. Mer populära är metoder som lågaffektivt bemötande: det handlar om att undvika att konflikter med barnet uppstår, snarare än att hantera situationen när den väl blossat upp, att avleda snarare än att bestraffa.
I USA ansluter sig en del föräldrar till metoden gentle parenting som går ut på att vara lyhörd inför barnets vilja och låta det styra relationen: snarare än att sätta ramar och ha förväntningar.
Utgångspunkten är att personer med problemskapande beteenden ofta har svårt att reglera sina känslor – och att barn tenderar att spegla andras beteenden.”
”Det låter kanske trevligt men rustar inte barnen för de situationer de kommer möta senare i livet – bortom hemmet och med människor som inte är lika överseende som en konflikträdd förälder. Metoderna ställer också höga krav på föräldrar – som i varje situation förväntas reagera med stoiskt lugn. I en stressig vardag kan sådana dogmer kännas verklighetsfrånvända.”
”Barn måste lära sig att lyssna och kunna vara tysta. De måste lära sig respektera andra människors gränser. Som förälder har man ett ansvar att lära sina barn hur man umgås med andra människor.”
”Föräldrar som inte förmår fostra sina barn dömer dem till ensamhet, och det är en förfärlig dom. Det är ett betydligt värre öde än att bli tillrättavisad av mamma eller pappa.”
”Klander och beröm är avgörande i all fostran, oavsett om det är människor eller hundar som fostras. Dåligt beteende ska klandras, och gott beteende berömmas.”
Ett nytt citat, nu från boken ”Systrarna” som jag läser med stor glädje. Just här jobbar den yngsta Mikkolasystern på Gullvivans förskola:
”Exakt, sa Anastasia. De är barn. Inte vuxna. Och de måste lära sig att respektera vuxna, annars kommer de växa upp till små monster. Kerstin sa inte emot henne, men bad henne att tona ned det lite, och Anastasia lovade att försöka. Senare samma eftermiddag såg hon Felicias mamma sätta sig på huk och fråga Felicia fem år vad hon ville ha till middag, och Anastasia var tvungen att bita sig i läppen för att inte skrika: Hon är fem fakking år, hon har inte rätt att ta såna här beslut, du är hennes förälder, snälla bete dig som en!”
Viktigt att tillägga (något som Ann Heberlein verkligen borde ha tänkt på) är att det finns många barn som har neuropsykiatriska diagnoser, diagnoser som gör att ett lågaffektivt bemötande inte sällan är ett måste. Att inte ta med det är att skuldbelägga deras föräldrar, något som gör att jag riskerar att drabbas av ett högaffektivt beteende!!
Bengt Rahms blogg 