Sam-vett

Stina Oscarson på SvD Kultur:

Fråga: Hur ska man i lugn och ro kunna leva vidare med vetskapen om allt dödande i Gaza?

Svar: Att i denna tid leva vidare i lugn och ro vore att visa förakt mot det mänskliga. Att förneka att vi fötts med den kravfyllda gåva ett samvete är. Eller sam-vett, som Sara Lidman sa. Det är egentligen ett bättre ord. Bjuder liksom mera in till handling än samvete, vars tyngd nästan kan verka förlamade.

Stina Oscarson vaknar varje morgon med de sista raderna ur en av Brechts dikter ringande i huvudet:

Man kommer inte säga tiderna var mörka
utan varför teg våra poeter?

FN-medarbetaren Sture Linnér berättade för Stina om ett av de sista möten han hade med Dag Hammarskjöld. Det var mitt under Kongokrisen och Linnér hade kommit hem till generalsekreterarens våning på Manhattan för att äta middag. Han hängde av sig rocken i hallen. På grammofonen spelade Bach. De åt under tystnad. Och fem timmar senare, när han tog på sig rocken igen och ingen ännu sagt ett ord säger Hammarskjöld: ”Tack för ett mycket bra samtal.”

”Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig”, skriver Hammarskjöld i ”Vägmärken”.

(Hammarsköljd var som bekant både diplomat och poet…)

Men frågan är om tiden finns. För samtidigt är krisen akut. Och kräver omedelbart agerande.

”Att hellre skicka hjälp med fan själv” (som det formulerades i SvD:s ledarpodd apropå debatten om UNRWA) än att låta hjälpen riskera fördröjning.

Världen behöver hjälporganisationernas volontärer såväl som staternas pengar. Världen behöver aktivisterna och tänkarna. Idealisterna och pessimisterna. Och alla oss som famlande brottas med känslan av maktlöshet.

Allt utom likgiltighet.