Sara Lidman skriver i tidningen Vi nr 10 1982. Hon recenserar Torgny Lindgrens nya roman Ormens väg på hälleberget, om ett yttersta förtyck och om livets mening.
”Fabeln” handlar om en torparfamilj som är i skuld till handlaren. Denne tar ut räntan genom att bola med torpets kvinnor. Sonen (Johan) i familjen ruvar på sin hämnd, i tjugo år.
Handlarn har varit och hämtat ut räntan, och har satt sig på vedlåren. Han verkar hava gott om tid, lutar sig mot spismuren och bladar fram och åter i almanackan, noterar kungahuset och himlakropparnas rörelser och kreaturens sjukdomar.
När Johan äntligen skall hämnas förmår han inte. Medlidandet är starkare än järn. Men då inträffar ett ras som begraver blodsugaren., som om en gud hade sovit i maskineriet
Historien är absurd och hisnande – som om Kissinger hade hämtats och släppts ned i Song My, och att de massakrerade stod upp ur gravarna, och började se på honom, och berättade för honom hur de hade levat, och hur de dog. I tur och ordning, runt om.
Ur boken Levtrådar
Bengt Rahms blogg 