Ur boken På besök i stormaktstidens Sverige
CHARLES OGIER den franske ambassadsekreterare som 1634 som kom till Sverige för att försöka förlänga vapenstilleståndet mellan Sverige och Polen ger ett litet porträtt av ärkebiskopen i Uppsala, Petrus Kenicius, en åttioårig man, liten till växten och ganska slö av ålder.
På väg till Sala övernattade resenärerna i en prästgård som tillika var gästgiveri, och Ogier ger här ett drastiskt porträtt av kyrkoherden, en gammal libertin som sjöng oanständiga dryckesvisor och om vars skamliga lustar det gick många rykten. Det bör ha varit denna berättelse som fick bibliografen Carl Gustaf Warmholtz att på 1700-talet tala om Ogiers ohyggliga beskrivning av det svenska prästerskapet.
LOUIS-HENRI DE LOMÉNIE, GREVE AV BRIENNE uppvaktade hösten 1654 på franska hovets vägnar vid förmälningen mellan Karl X Gustav och Hedvig Eleonora; hans hemresa vintern 1655 gick originellt nog över Norrland, den tillfrusna Bottenviken och Finland. I Riga höll svenskarna femtusen man i garnison, säger Loménie och är därmed inne på krigen mot ryssarna. Han har i Stockholm sett de mäktiga kanoner som svenskarna erövrat från moskoviterna, som »ju aldrig dugt någonting till i krig« – varpå det följer ett synnerligen häftigt utbrott mot ryssarna, »mer förkvinnligade än någonsin, bara sodomiter och självbefläckare, fyllbultar, fega och grymma skurkar och lögnare, utan heder i kroppen«.
Bengt Rahms blogg 