Det är ett uttryck som gäller för svårutredda ämnen. Först trodde författaren Carl-Göran Ekerwald att det betydde att man inte skulle blanda ihop skilda kategorier. Först så småningom gick det upp för honom att ärter som råkat komma in i fårskinnets ull nästan är omöjliga att plocka bort, inlindade som de blivit i lockarna.
Bilen var för Ekerwald en sådan ärta – som nästlat sig in i Ekerwalds ”livsull”.
Ekerwald blev 1951, när han just påbörjat en rektortjänst i Jämtland, påprackad en DKW Meisterklasse, från 1936.
En man från byn Vigge som behövde kontanter dök upp och ville sälja bilen – en tvåtaktare där motorn puttrade ojämnt.
Det är underligt hur ett ting som man betraktar plötsligt kan få makt över en. Vill man undvika denna form av hypnos gör man klokt i att bara kasta en hastig blick – och gå vidare.
Bilen tog kommandot över allt tänkande och skapade en oro som på natten gav upphov till en ohygglig dröm – Ekerwald drömde att han blev mördad. Bilen hade mördat honom.
Inom sig kände han starkt den pina som moderniteten åstadkom. Han ville lugnt kunna överväga saker och ting. Att äga bil väckte tusen planer. Bilen blev som en bulldozer som hade kört rakt in i skallen på honom.
Inför Ekerwalds sätt att tänka betydde förvärvet av bil att han och hustrun befann sig på det sluttande planet.
De gled bort från ett relativt lyckligt tillstånd in i ett mer nervöst.
Valfrihet skapar oro. Ju färre möjligheter till förändring som står en till buds, desto starkare smak har själva levandet. Valfrihet ger bara smak åt önskningar och planer – ett sken som blott bedrar.
Hämtat ur Carl-Göran Ekerwalds bok Tabula rasa.
Bengt Rahms blogg 