Villaträdgårdarna ligger pyrt till. Ett skräckexempel är Sjölunda, där merparten av det som borde ha varit fyllt med grönska (av alla de slag) nu täcks av stenplattor, asfalt och enorma soldäck.
Men samma fenomen drabbar dessvärre även områden med flerbostadshus, där bilarna sakta men säkert gnager på grönytorna.
Jag minns när vi bodde på Hamngatan i Lidköping, ett område med 220 lägenheter. Där fanns det bommar som stoppade bilarna. Den som hade ärende fick snällt gå och låsa upp bommen – för att efter passage omedelbart stänga den igen. Och det var effektivt. Antalet bilar som rörde sig i området var minimalt, trots att där bodde många som var till åren komna, somliga med rörelsehinder. Även taxi och ambulans hade nyckel, och det fungerade hur bra som helst.
Barn kunde röra sig ute utan att riskera att bli påkörda. De som ville sitta ute i trädgården kunde göra det utan att störas av motorfordon.
Och det var absolut inget tal om att ta gräsytor i anspråk för uppställande av bilar. Bilarna var hänvisade till garage och parkeringsplatser. Vi hade 200 meter till vårt garage. Vårt bilåkande befann sig på låg nivå. Men vi cyklade desto mer.
Nu när vi bor i ett mindre flerbostadsområde i stadens utkant blir det oftast elbuss in till centrum. Det är ett antal hundra meter att gå, men varför klaga på att man får möjlighet att röra på sig lite extra.
Givetvis har jag full förståelse för alla de som av hälsoskäl och nedsatt ork behöver ta sig ända fram till dörren, med hjälp av egen bil eller taxi. Fattas bara annat!
Men en sak måste vi komma ihåg: Trädgården är en mötesplats för människor, inte för bilar.
Det gäller att mota Olle i grind, precis på samma sätt som har skett vid en av entréerna till Villa Giacominaparken.
Bengt Rahms blogg 