Det anser Ann Heberlein. Det finns säkert en och annan man som håller med.
https://www.svd.se/a/MnLl95/ann-heberlein-singelkvinnornas-forvantningar-pa-man-orimliga
Hämtat ur artikeln:
Ann Heberleins väninna dejtar bara män som har en årsinkomst på över en miljon om året, äger sin bostad (helst ett hus och givetvis i ett ”bättre område”, gärna med havsutsikt) och är barnlös.
Kvinnors förväntningar på en partner är alltmer orimliga.
”Jag är värd mer”, säger den besvikna kvinnan och väninnekören (som också tycker att de är värda mycket mer) nickar instämmande. Tillsammans dissekerar de den avpolletterade mannens alla brister, övertramp och tillkortakommanden och lägger till ytterligare krav på den redan långa listan över inre och yttre egenskaper en man bör ha för att ”förtjäna” dem.
Förutom yttre kriterier såsom inkomst, utbildning, längd (minst 1.80) och utseende förväntas männen ha humor, vara omtänksamma, uppmärksamma, bildade, atletiska, gilla barn alternativt hundar, gärna vandra i fjällen och springa maraton, bjuda på olika grejer, köpa presenter, vara en samtidigt öm och energisk älskare, komponera låtar och skriva poem om den uppvaktade kvinnans skönhet, skicka gulliga meddelanden i tid och otid samt vara tillgänglig 24/7. Han bör vara väl insatt i sådant som vett och etikett (en väninna avbröt en dejt för att mannen serverade rött vin i vitvinsglas), kunna fickparkera och backa med släp, aktivt arbeta med sitt känsloliv, vara öppen för andliga upplevelser, känna till de senaste tv-serierna på Netflix och i alla fall låtsas läsa Nobelpristagare, skruva ihop Ikea-möbler och glatt följa med på konstutställningar.
Han får absolut inte vara sverigedemokrat och måste lida av en liten släng klimatångest. Framförallt förväntas denne drömman alltid och i alla lägen sätta kvinnan och hennes intressen i första rummet plus att han på ett moget och insiktsfullt sätt bör kunna visa upp sina sår och trauman.
(Bloggaren: Det där med sverigedemokrat och klimatångest är ju faktiskt inte alls särskilt dumt).
Senaste säsongen (Bloggaren:förhoppningsvis också den sista) av ”Gift vid första ögonkastet” kretsade ofta kring männens känslomässiga inkompetens. Männen hade synbart svårt att leva upp till kvinnornas förväntan på bekräftelse, intresserade frågor, djupa, ärliga samtal och lyhördhet. Det var uppenbart att männen och kvinnorna, trots likhet i ålder, befann sig på olika nivåer av känslomässig mognad.
Ann Heberlein säger att kraven är omöjliga att leva upp till. Män ägnar sig helt enkelt inte lika mycket åt introspektion som kvinnor.
Det är väl känt att kvinnor väljer att para ihop sig med män som är längre, äldre och har högre inkomst och mer status än de själva. ”Statistiken är nämligen entydig – när det gäller att välja partner ratar kvinnor män som har lägre utbildning än de själva eller som står under dem på den etablerade yrkessociala rangskalan”, skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, i texten ”De dubbelt ratade”, publicerad i antologin ”Familj och arbete”.
Ann Heberlein föreslår att vi nu riktar intresset mot kvinnorna och deras, faktiskt, orimliga krav på en potentiell partner. Och de starka normer som styr valet av partner.
En man som tjänar mindre, har lägre status och mer lågmälda ambitioner kan vara en alldeles utmärkt partner för en högpresterande kvinna som gör karriär. En tio år yngre man kan dessutom formas av en äldre kvinna på samma sätt som män i urminnes tider format yngre kvinnor.
Anns tips till alla singelkvinnor som letar efter sin prins är att kapa kravlistan och lita på magkänslan i stället. Samt fundera några varv på hur fantastiska partners de själva är.
Bengt Rahms blogg 