Ur Artur Lundkvists självbiografi (den bok jag just nu läser):
”En annan strid gällde Ivar Lo-Johanssons skrift ”Jag tvivlar på idrotten” med Torsten Tegnér som främste motståndare. Återigen deltog vi unga solidariskt i eldgivningen, utom Ivar Lo själv som satt blek och skakad längt ner i salen och inte kunde förmå sig att säga ett ord. Angreppet på tävlingsidrotten var en farlig sak, alla partier och samhällsgrupper fjäskade för idrottsrörelsen, också författare och kritiker brukade böja sitt huvud i vördnad inför denna breda folkrörelse, som ansågs lika fysiskt och moraliskt fostrande som estetiskt tilltalande. Vi vågade hävda att idrotten främst ledde till stjärnkult, tomma kollektivorgier, de stora massornas försoffning och tanklösa förnöjsamhet: att den kort sagt var opium för folket. Tyvärr lyckades vi inte vända strömmen, utan idrottsraseriet fortsatte ohejdat.”
Givetvis delar jag Ivar Lo Johanssons och Artur Lundkvists uppfattning om idrotten.
Bengt Rahms blogg 