Litterär sanning handlar om att lika tydligt som nyanserat försöka formulera det i grunden outsägliga – det heliga och fruktansvärda i att vara människa.
https://www.svd.se/a/Rz1bkx/recension-vaxla-ringar-med-morkret-av-bruno-k-oijer
Bruno K Öijer är en sådan sanningssägare. Hans ställning som poet, som väl närmast måste kallas folklig, kan nog ytterst förklaras med det där snudd på profetiska tilltalet. Han är (den självutnämnda) outsidern som med sin utifrånblick genomskådat våra lögner och samtidigt slagit vakt om den okränkbara kärnan i var och en av oss.
Och när han talar, då lyssnar vi.
Det handlar om en gestaltning av förlusten som livskänsla, en smärta över en för evigt förlorad oskuld och barndom, parat med en rasande kritik mot ett alltmer omänskligt och fördummat samhälle.
Redan i de inledande dikterna i den nya boken hör vi om barndomens gator, om ”vägen till skolan” som slingrade sig som ”en giftig orm”, om människorna med ”asfalterade hjärtan” som ”lugnt och metodiskt / sågade ner allt det vackra omkring sej”. Det heter senare att ”samhället / är inhägnat våld”. Civilisationskritikern Öijer lever med andra ord i allra högsta grad.
hur vill ni bli ihågkomna
och vad lämnade ni efter er
en förstörd planet
eller bara en nersutten stol
en sliten kaffekopp med trasigt öra
och ett öppet fönster
som står och slår i vinden
Men allt är, trots allt, inte förlorat:
att allt inte är förgäves
att vi har saker gemensamt
att vi alla håller i varsin repstump
till den svajande hängbron över avgrunden
Bengt Rahms blogg 