Det som vi kallar själen är bara en vandrande solfläck under träden

Att läsa Werner Aspenström är som att hitta fram till en gulskimrande kantarellbacke.

Han kände de täta skogarna inom oss: »Det som vi kallar själen /är bara en vandrande solfläck / under träden, en uthuggning / dit det snedställda ljuset når.«

Han gick barfota genom tillvaron, sällan tungsint men oerhört ömtålig.

Werner var ingen resenär utan »en skogens kvarsittare«: »För att komma till en främmande ort måste vi hela tiden passera hemtrakter, annars kommer vi ingenstans.«

Han påpekade att man inte behöver färdas i Afrika för att skymta människoödets förkastningssprickor. Allt förblir ändå ouppklarat.

Han liknade sig vid en bondestudent, för vilken hela livet inte räckte till för att reda ut en enda av världens motsägelser. Obesvarade frågor var viktigare än bestämda lösningar. Synteser och helheter fann han destruktiva. Allt man skriver är förord till något större.

Hämtat ur Per Wästbergs bok Ung mans dagbok