Författaren Lena Einhorn härleder Benjamin Netanyahus maktfullkomligheten till något som drabbade hans pappa.
https://www.svd.se/a/o3vX7m/lena-einhorn-skymfen-mot-pappan-har-praglat-benjamin-netanyahu
Bloggaren läste boken The Netanyahus (av Joshua Cohen) för något år sedan. Ur bloggen: ”Jag har just läst klart boken om Netanyahus. Det är en helgalen Netayahufamilj som anländer till ett college i staten New York 1960. Ett av barnen heter Benjamin, och han är om möjligt ännu galnare nu dryga 60 år senare.”
Ur Lena Einhorns artikel i SvD:
Fadern Benzion Netanyahu var politiskt aktiv, som revisionistisk sionist, en högerman som förespråkade ett ”Stor-Israel”, utan territoriella kompromisser.
Sonen Benjamin Netanyahu har återkommande gett uttryck för två till synes motsägelsefulla drag: en övertygelse om att endast han kan rädda det judiska folket och deras land, och ett totalt ointresse för samma land om det inte vill ha honom.
”Sedan valet 2015”, skriver den israeliske journalisten Alon Pinkas, ”har Netanyahu i princip förklarat krig mot sitt eget land … Han har i själva verket lyft sitt missnöje, sin ångest, sina förolämpningar (gamla och nya), sin hämndlystnad och sin politiska frustration, från en personlig till en nationell nivå.”
Netanyahu uppfattas i dag ha endast en ledstjärna: sin egen politiska överlevnad.
Otroligt klargörande är att i dag läsa den israeliske psykologen Shaul Kimhis analys från 2001, ”Benjamin Netanyahu: A psychological profile using behavior analysis”. En studie som baserar sig på material från Netanyahus första tid vid makten, 1996–1999.
”Benjamin Netanyahus beteende avslöjar många av egenskaperna hos en narcissistisk personlighet”, sammanfattar Kimhi sin studie; ”en tendens till megalomani (ett kopplande av hans personliga öde till det nationella), kraftfull ambition, total hängivenhet till sitt mål (framgång till vilket pris som helst), underlåtenhet att erkänna svaghet och vägran att ta på sig skuld.”
Kimhi tar också upp andra kännetecken: ”Netanyahus misstänksamhet visade sig från tidig ålder. Han ser konspirationer överallt – den som inte håller med honom har per definition fel och är emot honom, en fiende.”
Kimhi kopplar i sin analys många av Benjamin Netanyahus personlighetsdrag just till relationen med den egna fadern: ”Netanyahu ser sig själv, liksom sin far, som en outsider till etablissemanget, alienerad och diskriminerad. Han har uppfattat alla politiska kollegor som rivaler och har tagit hämnd på dem som ertappats agera mot honom.”
Det kan i ljuset av detta synas ofattbart att Netanyahu lyckats hålla sig kvar vid makten längre än någon annan israelisk premiärminister.
Å andra sidan är han ju inte unik. Vi känner igen typen. I Donald Trump, Viktor Orbán, Vladimir Putin, Nicolás Maduro. Populistiska ledare som ofta når makten genom demokratiska val, och sedan vägrar att släppa den.
Netanyahu kan sicksacka, ljuga och presentera motsägelsefulla ståndpunkter med samma övertygelse, men han kommer alltid att återvända till den oheliga treenigheten: premiärministerskapet, hets mot vänstern och att föreviga ockupationen av territorierna.
Det otäcka är insikten om att nästan inga länder är immuna. Inte ens västerländska demokratier, som USA, eller Israel. En populistisk och karismatisk person, som bekräftar folks missnöje och behov av upprättelse, kan ”erövra” nästan vilken nation som helst. Det finns inga säkra skyddsräcken. Och ju mer hotade sådana ledare är, desto farligare blir de.
Bengt Rahms blogg 