När vi hade sett klart på De Tre Moirerna på Bahnhof igår kväll kom Cecilia Månfagre ner och satte sig hos Anne och mig.
Hon bor på Tjörn men gick estetprogrammet på De la Gardiegymnasiet i slutet av 80-talet. Hon föll pladask för Lidköping. Det är väl egentligen bara saltvattnet som saknas. Och det är väl inte så lite egentligen!
Vi fattade väl egentligen inte vad de höll på med under sin performance, vi fattade mer när vi hade samtalat med Cecilia Månfagre, och vi fattade ännu mer när hade fått detta i vår hand:
I dagens SvD skriver Joanna Persman så här om konst (i en artikel om Gunnel Wåhlstrands utställning på Waldemarsudde):
Varför behöver vi konst? Marcel Prousts svar var att vi ”endast genom konsten kan gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt och vars landskap skulle ha förblivit oss lika okända som de som kan finnas på månen.”
Samtidigt är konsten den krokiga vägen inåt. En mödosam, tidskrävande resa för att lära känna sig själv.
Hennes (Gunnel Wåhlstrands) konst är en besvärjelse mot döden. På bilderna har tiden krökts. Det förflutna eroderar inte utan kapslas in i ett slags evigt nu. De som inte finns längre blir levande på ett sätt som bara är möjligt i konsten
https://www.svd.se/a/rP5ave/hennes-konst-ar-en-besvarjelse-mot-doden
Obs att det inte handlar om fotografier utan om virtuosa tuschlaveringar!!
Bengt Rahms blogg 