I en kolumn i SvD avhandlar Björn Werner sverigedemokraten Rebecka Fallenkvists bok ”Segerns pris”.
https://www.svd.se/a/mPeMyO/ingen-avbon-fran-rebecka-fallenkvist-i-segerns-pris
Vildsvin utgör en fara (i trafiken), de svin som har tagit sig in i de politiska salongerna utgör ett hot mot hela mänskligheten.
Jag tar mig därför friheten att återge kolumnen i sin helhet.
Fallenkvists karriär är en mörk politisk saga och i boken är det inte tal om att göra avbön för hånet mot Anne Frank.
Rebecka Fallenkvist är SD-influencern som under flera år (med partiets goda vilja) fyllde internet med främlingsfientliga budskap, inte sällan paketerat som plump, mycket tveksam ”satir”. Karikatyrer på somaliska kvinnor som sökte bidrag på ”Rebeckas återvandringsbyrå”. Såna grejer.
Hennes fullständiga genombrott i offentligheten blev samtidigt hennes fall. Inom loppet av några månader lyckades hon först, i direktsändning, lyfta vänstra handen och utropa ”helg seger” under partiets valvaka. Kort därefter beskrev hon på Instagram Anne Frank som ”kåtheten själv” efter att ha läst hennes dagbok. Inte optimalt om man är medlem i ett nyssnazistiskt parti.
Sedan dess har någon vis person på Sverigedemokraternas pressavdelning valt att hålla henne riktigt långt borta från en kamera. Men en bok har inte gått att stoppa. Nu är den här: ”Segerns pris”, utgiven på hennes eget förlag ”Rebäckis AB”.
Det är inte tal om någon avbön. Hon sa bara fel där i tv om segern och hon hade bara läst 50 sidor i Anne Franks dagbok så hon visste inte vad som hände sen. Anmärkningsvärt dumma ursäkter.
Trots det är det en av de mer intressanta politiska självbiografierna jag läst på senare tid. Inte för att den är välskriven, utan för att mängden ärliga och öppna röster inifrån regeringens stödparti är högst ovanliga. Vi pratar trots allt om ett parti som är så rädd för sin egen historia att de inte ens vågar ge ut andra delen av sin egen vitbok. Det gör denna bok betydligt mer intressant än om något liknande släppts av en sosse.
Läst som ett vittnesmål ger ”Segerns pris”, i all sin oreflekterade och oredigerade rättframhet, en konkret bild av vad det är för politisk verklighet som möter unga, politiskt engagerade människor i dag. En situation som lika mycket handlar om Sverigedemokraternas framgångar som de gamla, etablerade partiernas misslyckanden.
Rebecka Fallenkvist beskriver själv sin snabba resa in i partiet. Från att 2017 höra Jimmie Åkesson tala och charmas av hans frispråkiga, chosefria sätt att ta sig an politiken. Han var en som ”inte spelade med i politikernas pjäs”. Efter en initial, trevande kontakt med Ungsvenskarna snappas hon snabbt upp som ett lovande namn (inte minst för att hon i partiet är något så ovanligt som en ung kvinna) och görs på bara några år till ansiktet utåt för vad som då var SD:s Youtube-kanal, ”Riks”.
Mycket av hennes åsikter verkar ha kommit eller i varje fall förädlats av bara farten: så blev hon snabbt gjord till ekonomisk-politisk talesperson för Ungsvenskarna utan att ha någon som helst koll på saken. Det handlar om en ung, driven och gränslös kvinna med en fallenhet för politisk kommunikation som lyfts av ett ungt, drivet och gränslöst parti och successivt formas av det.
Här finns också en svartare dynamik. SD:s pariaroll har en tydlig, inlåsande effekt. Efter skandalerna faller hon ner i ett djupt hål. Har hon förstört sitt liv? Räddningen blir en annan Sverigedemokrat, som försäkrar henne om att engagemanget står över allt. Det är ett kall. Effekten blir att hon går ännu djupare in i rörelsen. I dag arbetar hon som tjänsteman för partiet och har en relation med partisekreteraren.
Det är en mörk politisk saga som ger en nyckel till varför Sverige–demokraterna fortsätter att växa. Att unga personer som Rebecka Fallenkvist med öppna ögon engagerar sig, mobiliseras och hålls kvar i Sverigedemokraterna är inte bara ett individuellt val från hennes sida.
Företrädare från övriga partier borde läsa hennes bok och fråga sig varför de själva inte kunde nå henne först, med något bättre.