Psykoanalysens förfärliga bidrag till rättsrötan

Ledaren i SvD den 21/12 avhandlar psykoanalysens bidrag till rättsrötan.

Frilansjournalisten Christian Dahlström har i boken ”Den enda rätta läran: Så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet” visat att vi har alltför lätt att tro på berättelser, också i det svenska rättsväsendet.

”Till tragedierna hör förstås också psykoterapins intåg i rättsprocesser. Som domen mot den påstådda seriemördaren Thomas Quick, vars påtända babbel accepterades som erkännanden. Hit hör också en påtagligt kreativ och styrande behandling av barns vittnesmål, betydande för exempelvis utpekandet av två barn för Kevin-mordet och det nu uppmärksammade skuldbeläggandet av allmänläkaren och obducenten för Catrine Da Costas död 1984.

Några inflytelserika psykoanalytikers teorier om bortträngda minnen ihop med ledande frågor och fantasifulla tolkningar blev här blev en del av den ”expertis” som dömde oskyldiga människor till straff och vanära. Som Christian Dahlström pedagogiskt visar är detta arbetssätt psykoanalysens själva grund, även om det var en särdeles elak häxbrygd av vilda teorier och grupptänkande som kom att påverka svenskt rättsväsende under några decennier.

Så nej, vi behöver inte mer av fantasieggande berättelser. Sådana har grandiosa personligheter, med ett ovarsamt förhållande till fakta och belägg, bara alltför lätt att producera. Och vi andra är både som allmänhet och i våra yrkesroller ofta alltför benägna att tro på dem. Det har i alla fall psykoanalysen producerat ovedersägliga empiriska belägg för.”