Johan Croneman på DN minns båda varianterna.
Tomtejulen domineras av den perfekta granen, de fina barnen, en mysig farmor, ett vackert julbord, Jesusbarnet i krubban. Mor tindrar, far är rar, tomten är nykter.
Norénjulen präglas av gamla oförätter, slarvigt dolda familjehemligheter, syskonbråk, politiska gräl, för mycket akvavit. Ångesten dryper, familjens skuldberg ska omfördelas, Svarte Petter skall koras.
Det skapades enorma förväntningar – som sällan matchades. Croneman minns de flesta jularna som massiva besvikelser. Numera skyller han allt detta på den råkommersialisering av julen som tog hela högtiden som gisslan under guldåren på 60-talet.
Fira jul ersattes med Köpa jul. Och den svenska julen som tradition har aldrig hämtat sig efter den kidnappningen.
Men julen har sina försonande drag – om man bara släpper fram dem.
Sedan är det ju en annan fråga om man står ut med att fira jul när barn saknar mat och tak över huvudet i både Gaza och Ukraina. Det är tyvärr ingen skillnad från andra av min barndoms jular: De svältande barnen i Biafra, de napalmbombade i Vietnam etcetera.
Vi står ut med julen, men står vi ut med oss själva? Vi gör ett försök i alla fall. Vi börjar med att ta hand om varandra. Bjud hem en kompis i jul. Försök vara människa.
Bloggaren: Och skicka gärna en slant till de behövande. Det finns många sådana🌟
Och Västnytt har några bra tips, om julilskan uppenbarar sig, och det börjar gå överstyr:
Bengt Rahms blogg 