Strävan efter kontroll över det ofrånkomliga gör oss olyckliga

Bränn dina nyårslöften. Det skriver SvD:s kulturchef Ida Ölmedal i dagens tidning.

De där listorna vi gör för att optimera våra liv såhär års är en sorts undvikande. Duktigheten handlar ofta inte om att förbättra livet, utan om att slippa att konfronteras med vår egen dödlighet och sårbarhet. Om jag bara springer varje söndag, om jag bara ersätter frukostmackorna med ägg, om jag bara går upp klockan fem så kommer jag inte att dö. I alla fall inte i år.

Själva strävan efter kontroll över det ofrånkomliga – döden – gör oss olyckliga, eftersom den inte är möjlig att tillfredsställa.

Vi som lever idag har en stark föreställning om att det går att uppnå en känsla av ”koll på läget”. Den villfarelsen drabbade knappast människorna förr i världen.

Inom den kliniska psykologin vet man att en orsak till att vissa människor har svårt att sluta älta eller oroa sig är att de har en övertygelse om att tankarna ger dem just kontroll.

Men det är samtidigt praktiskt omöjligt för en människa att genomskåda tillvaron. Det leder till att vi upplever en känsla av främlingskap och otillräcklighet. Det perfekt kalkylerade livet av helt rätt avvägda val ligger alltid strax utom räckhåll.

En människa som utgår från att hon ska kunna styra sitt liv, utan att räkna med att livet också griper in och förändrar henne, missar vad det är att vara levande.

Motsatsen kallar trendsociologen Hartmut Rosa för ”resonans”: att vara lyhörd för världens anrop och svara.

Samtidsspanaren Liv Strömquist inleder sin senaste antisjälvhjälpsbok ”Pythian pratar”, med utgångspunkt i ungefär samma tankegods: ”1. Tappa kontrollen över ditt mående. 2. Tappa kontrollen över din kropp. 3. Tappa kontrollen över ditt kärleksliv. 4. Följ inte råd. 5. Ge andra mer än du får tillbaka. 6. Ha inga personliga mål. 7. Gå ut.”